Aftonbladet – 5 oktober 1867, sida 2

ten, i hopp att vid errendegården finna tröst och bjelp. Om Reine var af samma tanke som Dick tycktes vara, då — ja, då skulle hon bryta alla sina band, vända om till England, arbeta och sträfva så godt hon kunde. Kära goda Reine! På henne kan man åtminstone lita. Men då hon ändtligen kom fram till arrendegården fann hon alla dörrar stängda och gården alldeles öde. Hon klappade ett par gånger på köksdörren, men atan att höras. Slutligen vände hon om, nedslagen och trött, i tanka att Reine var utgången; men i detsamma kastade hon en blick på fönstret och fick se de båda derinne. Catberine kunde med ett visst bjertligt deltagande tänka sig dem tillsammans; men ait komma och klappa på dörren och ej blifva hörd; att behöfva hjelp och dock få stå obemärkt och se dem upptagna af hvarandra, fullkomligt glömska af bennes tillvaro — o! det var hårdt, lifvet var bittert, vävskapen var ett bedrägeri! Har någonting kunnat händt vid slottet? sade Dick och sprang upp. Det var lilia fröken George, som stod der.t Han gick till dörren och såg ut. Han såg blott sista skymten af en gestalt som försvann genom hvalfporten. Reine torkade bort tårarne — jag vet ej om hon var mindre sorgsen för det — och gick ut i dörren och stod bredvid honom. CStackars barn !4 sade hon. 4Stod hon utanför fönstret? Jag tyckte att hon var sig så olik, sade Richard. Jag inbillade mig kanhända... men då han i detsamma mötte Reines blick, rodnade han litet. Se icke så der på mig, älskade4, sade han och försökte småle, om du icke vill att jag skall tro att det var en gengångare jag såg.t