Aftonbladet – 5 oktober 1867, sida 2

CHvarföre vill du alltid tänka för mig 2 sade han. Är jag icke gammal nog att tänka sjelf? Reine, när vi en gång väl äro gifta, skall jag tänka och sörja för 088 båda. ag skall ej tillåta dig arbeta så mycket och jag skall måla dig just så som du nu ser ut, och tro mig, ingen af våra fina damer skall vara värd att hålla ett ljus åt dig, en gång. De skola förakta mig, liksom min mor, sade Reine; kanske för din skull, skola de samtycka att vidröra mig med yttersta spetsen af sina solfjädrar. Du vet alltför väl att det ej är af brist på kärlek till dig, som jag talar sått, tillade hon och rodnade ännu djupare. Jag älskar dig få högt att jag hellre skulle se att du i detta ögonblick för alltid lemnade mig, än att du någonsin: skulle behöfva blygas för mig eller ångra hvad du gjort, och Reine, den stolta, den öfvermodiga Reine, brast i gråt. Dick försökte lugna och trösta benne med alla de ömmaste ord han kunde upptänka, men Reine, som blygdes för sin svaghet, stötte honom bort. Gå, gå bara, sade hon, då han böjde sig öfver henne, full af deltagande och kärlek. Han kände sig litet sårad och missnöjd: han älskade henne, men kunde icke alltid förstå henne — hennes underliga kärfhet ibland, hennes obändiga kärlek till oberoende, de sällsamma skiftningarne i hennes lynne. Han vände sig bort, och i detsamma fick han se en skymt af ett blekt ansigte utanför fönstret — ett blekt sorgset ansigte, med stora, bedjande, mörka ögon, som i nästa ögonblick var försvunnet. Stackars sorgsna ögon! synen af dessa båda tillsammans var mer än de kunde uthärda. Menniskonaturen är både mycket svag och mycket stark. OCatherine hade vandrat öfver de solstekia föl