Aftonbladet – 5 oktober 1867, sida 2

tigdom var ej af det vanliga slaget, den var stolt och lysande, så att säga, och ordet fattigdom hade för honom en helt annan betydelse än till exempel för gamla Nanon Lefebre. Ack, var det, kunde det vara hans allvar?4 tänkte Reine mer än en gång. Dicks lugna, likgiltiga sätt att vara förskräckte benne ibland, ehuru hon skrattade deråt; hon hade nemligen svårt att tro på uppriktigheten af hans känslor. Denna fruktan var emellertid öfverflödig; oaktadt hans säkerhet cch lugn, var dock hans hjerta varmt och ehuru emottagligt för intryck, dock lika trofast som känslofullt. Oaktadt hans talang ej var så stor, fanns dock en anstrykning af äkta snille hos honom. Säga hvad man vill så är svillet varmhjertedt och fullt af godhet. Det är talangen som kanske tillhör denna verldens barn. Många tråkiga och melankoliska personer ega snille, fastän verlden icke räknar det för sådant: det kallag kärlek, tålamod, eller kanske bön. Vi veta att den gudomliga gnistan finnes här och der på jorden: hvem kan säga under hvilken ringa förklädnad eller ringaktad uppenbarelse? Men det var ej på detta Reine tänkte nu. Hon oroade sig oftast mera för Dicks skull än för sin egen, och frågade sig sjelf om han ej genom sitt giftermål skulle skada sin framtid vida mer än hennes. Och detta sade hon honom också nu, då han kom in, tog heones hand och kysste den, och frågade hvarföre hon såg så ledsen ut? hvad hon tänkte på? Hennes svar behagade bonom icke riktigt, ehuru hon i detta ögonblick föreföll honom skönare än han någonsin sett henne, rodnande, men en blick af djupaste ömhet i de strålande ögonen,