Aftonbladet – 5 oktober 1867, sida 2

var ett intet, det som barnen oförtänkt låtit henne förstå och dock tyckte hon att detta var den sista droppan i hennes redan öfverfyllda sorgekalk. Hvad betydde allt detta? frågade hon sig sjelf. På hvem kan jag lita? Till hvem kan jag fly? Enadast Reine och Butler säga mig sanningen. Ah! skulle Reine hjelpa mig om jag ginge till henne? Jag tror — jag tror att hon håller litet af mig.? Under tiden håde Dick gått, icke till byn, otan till arrendegården. Han fann Reine sittande vid fönstret, stödjande hufvudet mot handen, lika bekymrad som någonsin OCatherine, men stadigt betraktande sina bekymmer och utan att tänka på att söka hjelp och tröst hos någon annan. Hvad fruktade hon väl? Hon visste det knappast. Hennes oro var mera för Dicks, än för hennes egen skull. Hvem kan rå för smärtsamma intryck? Reine var stark och frisk till både kropp själ och tycktes minst af alla menniskor vara den som lät sig oroas af obestämd fruktan, af grundlösa bekymmer; och dock hade hon sina stunder af dystra aningar och nedslagenhet, mot hvilka hon fann det nästan gagnlöst att strida; jag säger nästan, emedan bennes kraftfulla och friska natur såtillvida återtog sitt herravälde, som hon åtminstone ihärdigt och tappert försökte göra sina osynliga fiender motstånd. Hon också, frågade sig ibland om hon handlat klokt och rätt? Öm hon, en simpel landtflicka, utan verldserfarenhet skulle vara nog för en fin herre, zom Dick? En gång hade hon ansett sig mer än hans jemlike, men detta var nu förbi. Hon var rik och han var fattig, sade han; men hans fat