Aftonbladet – 4 oktober 1867, sida 3

Bref till Lilly under en kanalresa), Af Lea. Ska du inte nicka ut nu, Ola? Ser du inte Greta och Hans och Anna i Hulta? Ja, ajöss go vänner, och mången tack för alla bå glada och sorgefulla stunder vi haft ihop! Går det oss väl för ni allt spörja te oss, och gär det illa, så har viet för oss sjelf, för pu kan vi ändå aldrig komma igen mer. TÅ ä dej mössan, Ola, ditt nöt, ser du inte vördig. prosten? Ajöss mä er, gomlefar! var inte lessen nu, jag ska allt se efter Ola och hållan i styr, må I tro. Han ska iote komma ät putellen oftare än jag vill. Olas fridsamma, något enfaldiga ansigte utvisade djup rörelse. Han nickade, men yttrade ingenting. .Den ljust rödgula luggen hängde ned öfver pannan som en tårpil öfver en grafhög, och hans ärliga ljusblå ögon stodo fulla af tårar. eTa opp lommeduken och snyt dej, Ola, förmanade bans ömma maka, och Ola lydde, som han visst alltid var vand. SJessingen, din dömming, sa jeg inte att han skulle trilla ner!4 Dessa öfverbevisande ord skrek madamen i samma stund tåget ryckte till för att sätta sig i gång och lille Petter med detsamma gjorde en kullerbytta ner på det blårutiga knoytet. När ban äter, skrikande men helbregda, lyftades upp, var stationshus, vänner och anförvandter ur sigte och den lilla utvandrarfamiljen lemnad åt sig sjelf. Ab, seså, Ola, inte ska du vara en tocken kärring heller!4 uppmuntrade hustrun. ) Se Å. B. nr 229.