Aftonbladet – 4 oktober 1867, sida 3

RATTAT Och nu när jag är långt skild från honom, tänker jag otta på honom. Ibland försporde jag en brinnande lust att alldeles ensam skynda dit, följa honom i hvarenda liten bugt och se hvar. han till slut tog vägen. Men så brydde jag mig icke om det. Det är ibland så ljuft att ega något endast för ningen. Verkligheten kunde dessutom alirig skänka mig så stort nöje som inbillningen. Jag älskar och saknar honom nu, min. lilla stig; hvem vet hur iag vid närmare påseende kunnat göra? Också kunde let ju vara mig nog att veta det han gick vidare, och alljemt videre. Om vi nu skulle vandra ned åt staden eh betrakta honom på nära håll. Tag mig under armen så begitva vi oss ned för denna sluttande älle; (vill du godhetsfullt observera att trenne blomsterkrönta terrasser föra app till den ståtliga byggningen) ah, icke så der långsamt och högtidligt! några raska språng — så der ja! alldeles som i barniomens glada dagar, då backe upp och oacke ned betydde för lungorna precis detsamma. Nu stå vi på jemn mark och med friska rosor på kinderna — tacka mig för lem! Ser du denna vackra dubbla trädplantering i pelarstil som sträcker sig lång: hela na sidan af staden? Der-bakom ligga täcka små byggningar och Jeka titt ut blavd trälens .skuggor, Bara envåningshus allesammans, ty andra få sedan sista branden — ag tror det var 1823 — ej byggas. Men juru väl hållna äro de icke! Och nästan ika stora alls; guleller hvitmålade och med fönsterrutor, klara ?som hennes öga? Och öfver hvart fönster ytterligar: en liten halfmåna — torkvindarnes ventiler — som, jå begge speisarna öppnas utåt, likna tvenne järilsvingar. (Forts.)