Aftonbladet – 4 oktober 1867, sida 2

nan. Det var för den förra ett elags lång: sam tortyr. Yr i hufvudet af allt detta drik, längtande att få vara allena, uppfordrad att tala om känslor, som ej funnos i hennes hjerta, att rodna, att småle förläget, att tåligt höra på alla grefvinnans hänryckta utrop, var bäde svärt och tröttsamt. Barnet gjorde sitt bästa; försökte tala, men orden dogo bort på henves läppar; försökte säga att hon var lycklig, men då kom ett skarpt stygn i hjertat, som tycktes nästan vilja förtaga henne andedrägten. Hvad hade hon gjort? Dick ogillade ju detta. Var det för sent att göra om hvad hon begynnt? Fontaine kom icke upp till slottet denna afton. Det var kanske Jyckligt för honom att han blef hindrad af fru Merard. Catherine tänkte icke på grefvinnans lyckönskningar, men på Dicks varning, då hon, senare på aftonen, satt på kanten af sin säng, haifklädd och med det rika häret böljande öfver axlarve. Hon kunde böra hura man sade godnatt och skildes ät der nere, buru Dick gnolade Voi che sapete, under det han gick genom dea långa korridoren; derpå slog man härdt i en dörr och sedan var allting tyst. Hon tänk:e åter på hans ord, då hon nästa morgon satt med sin sömnad under ev träd på gården. Fröknarne de Vernon, Ernestine och Dick voro i budoiren, hvars fönster stodo öppna. Lilla Henri gick in och ut och slog med sin lilla piska takten till Ernestines musik. De unga flickorna sjöngo och skrattade, och spelade falskt ibland och skrattade igen. Akta dig, Henri, gå icke ut genom fönstret, ropade hans mor inifran, men Henri brydde sig ej derom. (Forts.)