Aftonbladet – 4 oktober 1867, sida 2

alla bedröfvade. Finnes det någon möjlig. het för denna lifliga unga flicka att blifva lycklig med den välmenande, men tråkige Fontaine?? sade han en dag till sig sjelf och till sin tant. Men grefvinnan försäkrade honom att han misstagit sig om Fontaine. Det var en förträfflig anordning detta giftermål och Catherine var fullkomligt lycklig. Pöatherines fullkomliga lycka visade sig förnämligast genom en besynnerlig oro; hon hade knappast ro att äta, hon kunde ej sofva lugnt, hon kunde ej höra mu-ik utan att brista i gråt. Ena afton sjöng någon arian ur Figaro: Voi che sapete — och Catherine sprang upp som i föriviflan och genom den öppna glasdörren utpå terrassen. Hon gick icke långt och stod och såg in genom fönstret, lik en liten elva från skogen, som förirrat sig hit och nu stod och såg in på det glada, lyckliga sällskapet i salongen. Grefvinnan var förundrad och nästan litet stött öfver den tystnad och det lugn, hvarmed Catherine mottog sin lott, sin nya stälining i lifvet. Hon tog henne med sig upp i sitt eget rum, samme afton, och talade med henne nära en timma, lyckönskade och omfamnade hecne gång på gång, och höll hennes hand länge emellan sina egna feta, hvita fingrar. Men allt var förgäfves. Hennes hjelunna ville icke spela sin roll; den lilla guvernanten hade intet förtroende att skänka tillbaka; hon tycktes hastigt hafva stelvat till is; tyst, blek, kylig, fåordig geh förbehållsam, tycktes Catherine alldeles förvandlad. Hon var icke otacksam för den gamla damens vänlighet, mena hon sög upp med bedjande, gazell-lika blickar, som tyck-, tes säga: Låt mig blott vara i fred, sö ingenting.? Detta var icke det ringasfe trefligt hvarken för Catherine eller grefvin