Aftonbladet – 2 oktober 1867, sida 3

liten näpen skänkjungfru, — ja, ja, förstås för dem som titta på henne... inte tittar jag inte... jag är gift, jag. Får jag bjuda en pris ? Tackar emjukasi!... ja, jag är gilt jag också.? Qvitt om qvitt, sa pojken om pisken. Nå, lilla frua ä belåten? hon sir så gemytlig nt, som tysken säjer.? Ah je, förstås, han kunde vara värre, gubben min, inte kan jag klaga pån precis, inte.? Det kan aldrig våra gummor, hi, hi, hi, om det annars ä reson i dem, och min själ jag ville råda min gamla galanta att våga försöket heller, för så god man jag ä, så hunningen i min gröna kaschett blef det icke då annat ljud i skällan. Ske visläppa ner fönsterbiten, frua lilla? Hon sir så hetlefrad ut.? Tackar emjukast! ifall herrn sjelf så tycker, så...7 Sjelf så tycker? kommer aldrig i fråga. Rättar mig efter damerna, säjer jag som aptekar Kroning hemma. Det ä en gentil karl, eka frua tro!? Jaså.? ?Ah, alldeles förbannadt!... Köpte sig i våras en droska för 500. Har tvåvånings stenhus, hustru och sju barn, veckra ellesammans. Nå ja, för den del, så står en ann inte heller på-bar backe, skam att tala omet. Har just nu köpt åt min äldsta son en landtegendom neråt Sörmland — elfva hemman — präktig jord, kreatur så trinda som rofvor. Var egare till den gården — en gammal kamrat till mig — som ställde till frukost för mej i dag — smakade att få kontant, ska jag säja. Tycker inte om folk som köpa för näsan.? Jä, lycklig dön göm så hafva ktv!?