Aftonbladet – 2 oktober 1867, sida 2

tvärt. Jag måste fara tillbaka till Bea mishs bröllop. Jag kom derföre — derföre att jag ej längre kunde uthärda att vars borta längre, fröken George. Nu äro vi vic slottet.? Och der är herr mären?, ropade Petitpere och stannade vagnen. Fontaine hade gått emot de resande för att bemta Toto, som hade somnat och val mycket trött. Hans turban dcossais halkade af det dilla hängande hufvucet, då Dick öf ver vagnens sida lyftade gossen i fadren: armar. sv Godnatt Reine, och tack för i dag?, sade Catherine. Det har varit eå roligt — åh så roligt!? Fontaine dröjde blott tillräckligt länge för att hjelpa fröken George ur vagnen och uttrycka sin förvåning och glädje öfver herr Butlers oväntade återkomst, hvarpå han skyndade bort med sin lilla sofvande Toto. Monsieur Richard, ni stiger ju också ur här?, sade Petitpere, som blef otålig medan Dick stod qvar och talade med Reine. De båda hade ett ögonblick. varit . allena . vagnen med Josette. Richard tog nu Reines motsträfviga hand i sin och såg skarpt 0å henne, men han sade blott: Vi återse hvarandra, fröken Reine, är let icke så? Reine tycktes tveka. Ja, vi återse hvarandra?, stammade ben slutligen med den milda rösten, och såg ned. Catherine hade lyckligt och väl kommit sed ur den höga vagnen; hon stod på marken och hade ingentiog hört. Han kom emedan van ej kunde uthärda att vara borta längre?, jade hon till sig sjelf gång på gång. För örsta gängen kom en vild, undrande, bäfa Orhoppning i hennes sinne. Detvar en räckte — kön glömät