Aftonbladet – 1 oktober 1867, sida 2

—— — hela denna sin drömmande kärlek hade hon blott en gåvg tänkt på sg sjelf — den dagen då hon satt vid brunnen — eljest hade hon alltid blott tänkt på Dick och inför hans bild offrat alla skatter i sitt varma, rika bjerta. Att han skulle värdera dem, väntade hon aldrig, att han skulle besvara hennes känslor, derom hade hon icke ett ögonblick drömt. All hennes längtan var att få se hoaom, höra talas om honom och kanske en dag få göra honom någon tjenst, vara till någon nytto, få visa honom sin kärlek med dolda gålvor af sjelfförsakelse, trohet, öfverseende. Hon såg upp på helgonet och dess silfverbjerta..; nu föreföllo de henne ej längre som bilder af sorgsna bjertan, offrade i sinnets bitterhet, utan som tecken af glädje och fröjd, upphängda öfver altaret. Petitpåre satt åter på kuskbocken och föreslog att man skulle fara en annan väg hem. De andra suito midt emot hvarandra, som de kommit. Aftonen blef mulen och litet kylig. Reine tog Josette i knäet; Catherine svepte Toto i sin sjal. Dick hade pratat vänligt med Catherine och gjort henne ätskilliga små frågor om slottet och dess invänare. Han säg ej henses tveksamma min då han sade att han icke inväntat svaret på det bref, hvari han tillkännagaf sin ankomst. Gvrefvincan de Tracy är icke som ni, fröken Chrtien?, sade Dick, hon bannar icke dem, som begära gästfrihet hos henne.? Sedan förundrade det Catherine icke så litet att Diek skulle tala till Reine så der förebrående, att Reine skulle svara så kort och dock så mildt, så att man knappt visste om bon var nöjd eller missnöjd — men för ögonblicket tänkte hon blott på att hon var der. (Forts.)