Aftonbladet – 1 oktober 1867, sida 2

ingea menniska der och var tydligen icke väntad, men de sade mig att ni var här; jag bad Pelottier ait få öka med honor hit, i förhoppning att få följa med er hem, frökor Reine, tillade han vändande sig till benne. Andtligen säg hon upp och försökte svara honom obesväradt. ?Ni vet att vi fara hem i en simpel kärra?, sade hon, men henaes stämma ljöd sträf och skarp. Tror ni att jag blifvit bländad af Pelottiers praktfulia ekipage?, frågade Dick. Reine tyckte icke om att man skretiade åt henne. Ni brukade förr göra invändningar mot rätt många saker?, sade hon, först ond och sedan vek. BSädant det är, vet ni väl att allt hvad som tillhör oss är er gerna unnadt?, tillade bon. Är det?? svarade Dick och såg så vänligt på henne. Coetherine afundades Reine i detta ögonblick. Hon hade icke det minsia, icke en blomma en gäng, som tillhörde henne för att erbjuda Dick, utom den stora buketten ur herr Fontaines trödgård, tänkte bon med ett småleende. Om förmiddassgudstjensten hade varit ett slags Miserere, så var aftonhönen så mycket mera likt ett Te Deum för Catherine! Der hon nu sa t, dev enfeldiga barn, tyckte hon att icke himmelriket sjelft med dess rullavde solar och ströjande ljusbkaf kunde vara skönare ön detta lilla kapell. För henne, som för Petilpåre, var ia Delivrande en liten niromel, just i detia ögonbliek, ehuru för ten sednare Dicks närvaro föga ökade dess prakt. Emellertid stod Dick der, iskuggan; Oatherine kunde se honom der hon sattloredvid Reine. Huru Jycklig hon var! 1)