Aftonbladet – 1 oktober 1867, sida 2

helgon med utsträckte armar, vid hvars fot otaliga små offer blifvit nedlagda, orangeblommor, kransar af immorteller och en hel rad at silfverhjertan. Catherine, som nära nog ansett det orätt att komma in i ett katolskt kapell, fann sig nu undrande om hon, genom att offra ett silfverbjerta, skulle kunna stilla den gnagande smärtan i sitt eget. I denna stund skulle det ej varit svårt att föra detta lilla lamm i den allena saliggörande kyrkans sköte. Sedermera blef bon mycket förändrad och alla försök att omvända henne voro förgäfves. Petitpåre, sem nu slutat sina andaktsöfningar, tillkännsgaf i en temligen hörbar viskning att han skulle gå och se till frukosten; han tog barnen med sig. Reine och Satherine dröjde ännu en stund. Catherine änvgslades af de underliga tecken, de fanastiska bilder, som uttryckte dessa enfaldiga nenniskors tro, tålamod och gudsfruktan. Kom? eade Reine och lade tungt sin väniga hand på Catherines axel, och så gingo le båda ut igen genom kyrkporten och ut det klara degsljuset. Värdshuset var öfverfullt af pilgrimer, om, antingen deras böner blifvit hörda eler ej, frukosterade med mycket god aptit ch mycket vin uti det stora köket, som jenade till skänkrum. Kocken stod med ina stekpanror vid en stor spis midt irumnet. Landtfolket sutto rundt omkring och ackade upp sina matkorgar eller drogo orkarne ur sina ciderbuteljer. I den tjocka Ägsen satt en stor koppararanv, ur hvilken olket fyllde vatten i sina muggar. En rokig trappa ledde upp till öfre våningen. Den hår vägep, sade Petiipdre, stolt ekande på trappa .: han hade, Catherine ll ärg, enskaffat ett särskildt rum, ty han