Aftonbladet – 1 oktober 1867, sida 2

r PLycklig resa, fader Chretien!? ?Roa er bra!? och så vidare. Andra vagnar körde tram bredvid dem då de närmade sig kapellet, och mycket folk gick i samma riktning. De foro förbi små värdshus och Pbuvettes, till grannarnes beqvämlighet, och här och der små altaren. En gång, pö koppen af en kulle, kommo de till ettstort sors med en menniskofigur i naturlig storek spikad derpå. Två qvinnor sutto på korsets fotställning, som var af sten, och molnen seglade långsamt förbi bakom det. Det var mycket högtidligt, tyckte Catherine. En timma senare satt hon i kapellet; der var mörkt och fullt af rökelse, brinnande vaxljus, prester, musik och landtfolk. I len mörkaste delen af kyrkan glimmade ett ranot utstyrdt altare, der en bild af den eliga jungfrun stod, i styfva guldbroderale kläder, omgifven af er massa blommor ch brinnande vaxljus. Unca gossar och lickor stodo i mörkret der bakom och sjöngo ned gälla röster en hymn till den heliga ungfrun. Catherine letade sig fram genom len bländande skymningen till några säten, ch då hon ändtligen kunde se, fana hon arnen midtemot sig bredvid Reine, som ig på knä, och Petitpere, hvars grå hufud ödmjukt böjdes. Nåzot annat såg hon ckså, som föreföll henne sorgligt och nätan grymt — stackars gamla Nanon Le-: ebre, som stultade uppåt stora gången i yrkan, satte sin korg på goltvet och knäöll och kysste med svårighet det i sienoifvet framför altaret inlagda marimorkoret, hvarefter hon läste en bön och skyndmt smög sig tillbaka igen. Siacka:s gummal ilunda måste hon bära den penitens innting anvat än ålderdom och fattigdom åragit henne.. Just öfver Oatherines hufud, vid ett sidoaltar, stod ett beskedligt