Aftonbladet – 28 september 1867, sida 3

den endra OCatberioe som dock ej frågar mycket derefter — detta skall en dag också bjudas honom, när han vill. Längtar du? Du kan gerna längta, längta, längte, du kommer ej närmare — räck ut din hand för att plocka dem och du skall få se alla dessa sköna, purpurröda persikor, förvandla gig i giftiga bär, bittra och farliga. Och dock har jag ej sökt dem?, tänkte den stackars fliekan med lidelsefull häftighet. tHvarföre skall allt detta koroma till mig, korsa min väg, förvirra mig, plåga mig ?7 Catherine var ännu blott ett barn, hon lutade sig öfver brunnens mossbevuxna mur och lät sina tårar falla ned, ned i djupet. Hon hörde vattnet sorla i bottnen och hon stod och såg buru hennes tårar glimmande föllo dit ned. Ingen skall finna dem der?, sade hon för gig sjelf, sorgset småleende åt detta stackars lilla skämt. Jag vill icke gråta mer om jag kan låta bli det, men kan jag det icke, så vill jag komma hit och gråta.? Och dock var denna Catherines hopplöss, sorgsna, fattiga kärlek, ett vigtigt medel att undervisa och uppfostra henne, ehuru hon ej visste det. Hon blygdes blott derför. Den tanken att de andra misstänkte det, att det ej var en tillfällighet som hindrat dem att nämna Dicks namn, kom henne att darra af blygsel. Emellertid förändrades hon dagligen uten att veta det; den lilla längtande barnsliga flickan, med sin rika inbillnings kraft, sitt varma hjerta, gjorde hvarje dag nya upptäckter, förstod hastigt och oväntadt ord eom hon läste, som hon hörde andra säga. Lifvete pulsar tycktes på en gång slå hårdare. I hennes ansigte hade också komsmit ett uttryck, som icke fanns der för ett 3 sedan. Hon hade isagrat, och de hvälfda nningarne syntes skarpare än förut. De