Aftonbladet – 28 september 1867, sida 3

runda läpparne voro mindre fylliga och finare; blicken ur ögats sorgsna ljufhet var mera bestämd. Hon steg upp vid ljudet af röster och fotsieg som närmade sig, det var barnen, som kommo springande på gångstien. Henri bar en stor bukett, insvept i pressadt papper; den bestod föratmligast af tusenskönor, ordnade i små runda plöttar, röda, hvita och gula. Den såg stel ut med sina gröna blad och knoppar på bestämda afstånd från hvarandra, så som det aldrig varit naturens Wening att de skulle växa. Den är till er, fröken George?, ropade lille Henri triumferande, ?den här vackra stora buketten! Toto och herr Fontsine ha haft den med sig hit. Får jag lukta på den, får jag 26 Blommorna äro utmärkta?, sade Nanine flämtende och harmsen. Herr Fontaine anförtrodde dem åt mig, men Henriryckte till sig buketten och sprang. Jag tycker icke om små obeskedliga gossar.? Ni måste säga herr Fontaine att jag är honom mycket förbunden?, sade Catherine, och du kan sätta blommorna i vatten om du vill, Nanine.? : Ni får lof att sjelf tacka honom?, sade den lilla flickan. Jag vet att ni tycker om tusenskönor. Ni hade några i håret i går afton. De passa så bra till era hvita musslinsklädningar.? Catherine följde med barnen, som gingo förut under de daggbeströdda gröna grenerne, der fåglarne sjöngo. Hon var långt ifrån glad och skulle gerna smugit sig undan och upp på sitt rum, men grefvinnan med Toto och Fontaine kommo dem till mötes; grefvionan ropade glädtigt på Catherine och vinkade med sin parasoll. Fontaine sprang emot dem; han var, som