Aftonbladet – 28 september 1867, sida 2

trädgården och deras gavernaat följde dem dit. Catnerine satte sig ned bredvid den gamla brunnen; vinrankor slingrade sig uppför jexngallret deromkring, och stora drufkiasar hängde mellan bladen. En af dem var mogen och lyste purpurröd mot den blå himlen. Några getingar surrade sömnigt; en fågel flög snabbt förbi och säg ned, en 3ekund, med sin klara blick. Ater var det så der fullt sf doft af mogen frukt och af obeskriflig ljufhet i luften. Då hon satt der, föreföll det Catherine som om hon i hela sitt lif icke sett annat än detta. Det var liksom det der underliga minnet af kö. ket på arrendegården, ehuru icke så lifligt. Det var alltsammasus så ljuft och älskligt, men hon tänkte med en lätt darrning, att den mörkeste gata i London, der Dick Butler hade gätt, skulle varit henne vida mer än detta. Skulle hon då aldrig återse honom? Ack! skulle hon aldrig se honom mera? Och då, hon tänkte detta, tyckte hon sig se honom. Aftonen förut hade de sjungit en liten visa derupp? i salongen : Har du intet att mig säga, Hvarför kom du då till mig ?2 lydde refrängen. Hennes drömmar sade henne ingenting nu. Hon såg på dem med ett slags förtviflan, då de gingo henne förbi. ?Hvarför kom han? Hvarför kom han? suckade hon och lutade sig mot jernstaketet. Hvarföre förföljes jag så af mina minnen?? Hon tyckte att det var grymt — ja, grymt, att blifva så frestad och hånad; att udet skulle föra den mognade, ljufva, frestande frukten till hennes läppar och på samma gång hviska, grymt varnande: ?Detta är för andra, icke för dig. Detta är för