Aftonbladet – 28 september 1867, sida 2

var i sjelfva verket ödmjuk och öfvergick lätt från det löjligaste sjellbehag till den yttersta misströstan. Denna afton gick han icke som vanligt genom köket in i sitt rum, utan genom trädgå:den till sin ?eabane?, ett litet lusthus, stort som en skyllerkur, rvära sjöstranden, der det en gåag blifvil uppfördt för att tjena till badhus. Några små hvita stenar, som Toto lagt i en ring på bänken, lyste i mörkret. Fontaine sköt dem aktsamt åt sidan, satte sig ned och rökade den ena cigarren efter den andra tills längt in på natten. Emellertid var salongen på slottet alltjemt upplyst. Några hade sjungit, andra hade dansat, men Catherine ville icke deltaga hvarken i sång eller dans. Ack, var det då hennes lott i lifvet att blott få spela till andras dans. Skulle hennes drömmar om kärlek och lycka så bittert förverkligas? Fontaine, med all sin artighet, beundran, uppmärksamhet, samtalsförmåga, var för Cotherine icke af hälften så lefvande intresse som en liten bit papper i grefvinnan de Tracys klädnivgsficka. Catherine stod redan klädd i förstugan följande morgon, då barnen kommo för att helsa på henne. Hon hade vaknat sent, uppfriskad af en lång sömn utan drömmar, och trodde att hon alldeles sofvit bort den föregående aftonens lifliga intryck. Men huru obarmhertigt förföljas vi ej al de föreställningar, som en gång fått makt med oss! Allting synes vilja föra dem åter; sjelfva stenarne ropa; obekanta personer tala till oss derom; vi öppna händelsevis en bok och läsa något som påminna 0s8 derom; till och med barnen, i sina lekar, påminte Catherine att hon var allena, utan vänner, hem och beskydd. Barnen gingo ut iköks