Aftonbladet – 28 september 1867, sida 2

göra narr af henne genom denna underliga figur, som förföljde henne med sin beundran, hvarpå hon aldrig förr kännt sig så viss eller så allvarligt tänkt uppå. Vid bordet sade hon knappt ett ord; hon vände sig bort från sin granne, hona var nästan ohöflig emot honom. Han hade aldrig förr sett henne så litet uppmärksam, så föga älskvärd. Fontaive gick tidigt hem, mycket nedslagen och bedröfvad. För första gången i hans lif, sade han sig sjelf, var hans bjerta med i spelet. Aldrig förrän nu hade ban hyst sådana känslor för någon. Hans första hustru var en arftagerska och giftermålet hade ingåtts helt och hållet med beräkning på ömsesidiga materiella fördelar. Hvad Reine beträffar, var han snarare skrämd än tjusad af hennes personlighet, och blott haos svärmoders enträgna yrkande derpå hade förmått honom att motsträfvigt erbjuda henne sin hand. Mn Catherines mildhet och skönhet på en gång rörde och f.rtjusade honom. Här hade han först funnit någon, som han kunde förstå och sympatisera med. Han längtade efter att få beskydda henne, att göra någon stor uppoffring för henne, att med stolthet och glädje föra henne hem till sitt chålet och sin trädgård och säga: Allt detta tillhör dig; älska mig litet och blif god mot Toto.? Min förträffliga svärmoder skall icke tycka om att hon är utan rikedom?, tänkte Fontaine. Ack, hvem vet om hon någonsin skall behöfva oroa sig deröfver. Och dock?, fortfor mären inom sig, med en vigs naturlig värdighet, ?dock kunde det der barnet göra något sämre än att mottaga en hederlig mans hand.? Fontaine, likt de flesta fåfänga personer,