Aftonbladet – 28 september 1867, sida 2

lig värma och ömhet. Han haringen moder och man är alltid rädd att vara för sträng emot honom. Jeg fruktar att viäro mera efterlåtna än vi borde vara.? Det var omöjligt att icke tycka om Fontaine när han talade om sin lille son. Denne man var då verkligen, och utan tillgjordhet, varmhjertad och kärleksfull. Han var löjlig, prosaisk, tråkig; han hade alla slags tröttsamma egenheter, men han var ur stånd till en hård eller elak handling. Grefvinnan bröt sina bref och läste det ena efter det andra. Catherine svarade Fontaine så att säga från andra sidan kanalen, från strandgatan, från ateliern, utan att höra hvad han sade, lyssnande till någon annan, till en aflägsen musik, som spelade igenom alla de dagar som flytt sedan hon först hörde den. Nu började alla de andra att komma. Iatet bref till mig?? frågade Ernestine som sist trädde in, klädd i en glimrande drägt. Det-är bra harmligt — ingen. vill någonsin skrifva... då Jean reser bort skickar han mig ett telegram...... Är icke detta från Dick?? fortfor hon och lutade sig öfver tin svärmoders axel. Hvad skrifver han?? Vi skola tala om det sedan?, svarade grefvinnan, litet tvunget och räckte brefvet till Ernestine. Han begär fricandeau?? sade Ernestine och såg förundrad ut. En sådan goddagspilt!? sade Jean skrattande och tog brefvet för att i sin ordning läsa det. Min goda tant, jag har arbetat mycket, eljest skulle jag förut hafva skrifvit. Det fions ett stycke af berget vid Petitport, som nödvändigt måste vara med på min tafla, och jag tänker derföre fara öfver på ett