Aftonbladet – 27 september 1867, sida 3

hjerta hoppade högt af oto och började klappa, gråta och tala på ett eget språk. Om Catherine fått se Dick sj elf, hade hon kanske blifvit mindre upprörd. Vissheten medför alltid ett lugn, som icke kommer då vi blott få en vink, då vi ana en möjlig fördel, en omöjlig missräkning. ?Kommer ban hit? O, kanske han kommer!? Catherine sjelf hade icke kunnat förk.!ara huru det kom sig att hon i ett ögonblick igenkände Dicks handstil. Hon kade aldrig sett något skrifvet af honom med undantag af tre initialbokstäfver i permen på en bok — men hon igenkände strax hans stil, hon behöfde ej se den engelska poststämpeln för att veta hvarifrån brefvet kom: här var ett bref från bonom och hon skulle icke få läsa det, här var en hemlighet som han sjelf förseglat för henne. Hans tankar, hans ord voro der, men de voro icke för henne. Det föreföll henne hastigt som om hvad hon mest här i verlden längtade efter, var just detta bref. Hon ville till och med hellre se det än se honom sjelf. Månne det kom direkte från hans boning vid flodstranden? Hon mindes ett bord 1 bans atelier, der bögker och lösa papper och brefomslag lågo om hvarandra — var det skrifvet der? Hon skulle så gerna, gerna, velat taga det upp, Isa utanskriften, se på postmärket och på sigillet. Med en hastig rörelse, som ett barns, lade hon händerna på rygg n för att ej inledas i frestelse, och sedan, stackars lilla dåraktiga, barnsliga barn, böjde hon sig hastigt ned och vidrörde brefvet med sina läppar. (Forts.)