Aftonbladet – 27 september 1867, sida 2

nom att förtära, under det han med utsök: taste artighet passade på sin bordskamrat: behof af peppar, salt och socker, som har med mycken ifver och uppmärksamhet bjöc henne. Catherine sjelf säg verkligen också att han tydligen utmärkte henne och var — jag måste erkänna det — qvinna nog föl att vara road deraf och alls icke missnöjd deröfver. En gång mötte hon grefvinnan de Tracys blick, men denna gång var den icke kall och skräckinjagande, minsann. Jag skall bestämdt tala med honom om saken straxt efter frukostenX, tänkte grefvinnan. Mr Fontaine, jag vill gerna visa er min nya plantering, sade hon. Ernestine, lilla Madelaine längtar efter den der drufklasen. Baptiste, har man burit upp frukosten till madame de Tracy möre?4 Madame önskar något mer kall kyckling, sade Baptiste vördnadsfullt. tFröken Picard bar just kommit ned för att hemta den, tillika med litet vin och ett ägg och några fikon. Cotherine förundrade sig alltid öfver de matförråd, som dagligen sändes upp till denna osynliga sjukling. Hon hade sett jalusierna i den gamla grefvinnans fönster utifrån, men icke satt sin fot i de rum hon bebodde. Ett par gånger då hon gick förbi dörren, hade hon hört en hes stämma, lik en kariröst, som ropat på Picard eller Baptiste, och en gång hade hon sett ett par sammetsskor stå utanför denna dörr. Det var allt. För Catherine var gamla grefvinnan de Trscy blott en röst, en aptit, ett par skor, ingenting mera, Hvar oe en är nägot för någon. Men i tället för de flesta af våra grannar stå blott några hieroglyfer för oss. Lilla Catherine jelf var för nägra af de här närvarande slott ett tvistefrö, ett blifvande stormigt