Aftonbladet – 26 september 1867, sida 3

stora rostiga spikar; dessa dörrar leda till en kringbyggd, stor gård, utanför hvars murar änvu finnes en vallgraf qvar. Höet stackas i ett hus, som fordom varit kapell; de gulnade kärfvarne hänga ut gencm det östra rosettfönstret. Der är ett högt vakt torn, hvarpå man uppsatt ett dufslag och låoga celler som senvändas till uthus och kök. De stora skördevagnarne gå nu, utan att aflastas, genom den hvälfda porten; korna gå samma väg morgnar och aftnar. Puppar och höns plocka upp de fallande kornen, dufvorna blänka hviia mot den blå himlen, der de tumla sig högt upp iluften. Då barnen och miss George sköto upp de tunga dörrarne och kommo in på den stora, roliga gården, sågs der en gestalt stiga utföre stentrappan till det stora tornet, der ipplen och annan frukt förvaras. Det var Reine i sin hvita, höga mössa, som långsamt gick utföre trappan, bärande ett stort stenfat under armen, och som nu stannade midt på den vidsträckta, ödsliga gården, och väntade på de ankommande, Catherine undrade om alla normandiska bondflickor liknade denna. Hon såg ut som en prinsessa, förklädd till vsll,iga, der hon stod rak, smärt, stark, klädd i den i dessa trakter vanliga söndagsdrägten, blott med den skilnaden att i stället för de brukliga båda, utmed kinderna fastsmetade hårlänkarne, svallade der fram under spetsarne på hennes mössa och öfver hennes hvälfda panna, en märkvärdig rikedom af brunt, srasigt bär. Och hennes ögon —det var ifliga, blixtrande grå ögon, som sägo svarta it när hon blef ond — å-kmoln och blixav sade någon en gång att de liknade — men vlixtarne blefvo till varmaste solljus när hon målog emot dem hon tyckte om. Hon småog också nu, ty hon var ea sann barnvän,