Aftonbladet – 26 september 1867, sida 3

ARA ute på ängen med soldaterna eedan klockan fem i morgse.? . . Vi hafva icke folk nog för att berga in vår skörd?, upplyste Reine, och vi hafva skickat efter nägra soldater för att hjelpa oss. Och her ni ocksä Varit uppe med solen ?? frågade Catherine. Jag ser den hvarje morgon gå upp? sade Reive. Jag skulle önska att få visa er soluppgången härifrån. Hafvet vaknar först, ella våra kreatur börja röra på sig, som om de visste att solen går opp; det är den herriigaste stunt! man kan tänka sig, tillade hon allvarligt, och likt en bön före arbetet.? Hvad var det hos Reine Chretien, som så underbart intog och intresserade henne? Caherine gjorde sig denna fråga, allt under jet hon också undrade huru det kom sig att det stora köket föreföll henne så bekant. Hade hon varit der i sningen förr? Hon såg sig omkring. Fönstret, det stora skäpet med de blänkande gångjernen — hem hade bestämdt sett dem förut någonstädes., men hvar? Hon kunde ej begripa det. Det föreföll henne — men det var väl bera inbillning — att der borde etä en blankskurad kopparketwil i en vrå, men den fanns der icke. Nej, hon kunde icke alls begripa ietta. Reine bad dem att komma spart åter och stod länge tankfull i porthvalfvet och såg efter dem, då de vandrade hemät öfver fälten, ler soldaterna svängde den fredliga lian och xplockarnes gestalter med den fladdrande lrägten och med deras gyllene skatter afecknade sig mot den klara himlen. Derpå ände hon om för att gå in i köket igen, nen stanvade på balfva vägen, tog upp ett rf ur klädningsfickan, läste det och läste let Omigen. (Forts.)