Aftonbladet – 26 september 1867, sida 2

temligen osäkert. Reine tyckte att hon såg dem småle. Hon såg på dem med vreda blickar och fortsatte sin väg; bennes hjerta slog härdt af harm och stolthet och brännande blygsel. De föraktade henne och hennes fariader. Deras bl.ckar och leenden jorde henne förtviflad. Här stod hon, dömd att tillbringa sitt lif tillsammans med några drivkare och obildade qvinnor, hvilka sednare ej ens blygdes för sina männers förnedring. Der stodo dessa Tracys, födda midt i en omgifning af upplysning och förtiniog. Hvad hade de gjort, hvad hade hon gjort för att förtjena så olika öden? Hvariöre van hon ej som alla andra af hennes klass och sambhällsställning? Stackars farfar — stackars gamle map, han var blott hvad han från tin tidisaste ingdom blifvit lärd att vara: hans slafviska bugniog för de förnäma från slotet var ju blott i öfverensstämmelse med lt annat. Hon vände sig till honom med an hastigt påkommen känsla af medlidande ch beskyddande godhet och dock slets henes hjerta hela tiden af vild otålighet och rede, och en gäng, medan hon gick på len .sdammiga landsvägen, stampade hon lårdt med foten i marken. Så ond hon är, denna Reine, hviskade Marion Lefebre, som såg detta. Stackars Jhretien, han har minsann icke så goda lagar.? Stackars Reine! Hon gjorde orätt i att ara ond och otålig och önska sig saker ch ting, som blott tid och tålamod kan nedföra. Likt mången annan isamma ställing, var hon före sin tid och före det tolk, om hon lefde ibland. Och att sålunda ara mer eller mindre före sina grannar, är n fördel som mäste betalas mycket, mycet dyrt.