Aftonbladet – 26 september 1867, sida 2

— ivöden i Norrbotten. Till NorrbotrensKuriren skvifves från Malå den 31 Aug.: Man har nu denna sommar upphunnit den tid, som, fyliande alla jordbrukares hjertan med hopp och fruktan, kunde kallas sommarens brännpunkt. Denne benämning dock icke af någon öfvervägande hetta och värme, utan af den strid, som vid denna tid af sommaren uppstår emellan dagens sommar och nattens vinter. Ty folkets existens för nästa vinter beror på den enas eller andras seger: antingen förlängd sommar, tils den ännu gröna och omogna årsväxten hinner mvgna — och man är räddad, eller inbrytande nattfrost, som förstör det som redan mognat till någon del — och lappmarksbefolkningen, nomaderna undantagne, har intet annat, än mjölken trån sina ladugårdar att lefva utaf... Hela denna sommar hafva de flesta familjer inom denna kommun lifnärt sig med mjölken från sin ladugård och det vröd, de kunnat bereda af ogräs från de obesådda åkrarne, kokadt och 6ammanknådadt med furumjöl, eller af mjöl, söm maits af sälglöf. De töregående svaga åren hafva tvungit folket att taga mot varor på kredit och allt mer och mer skuldsätta sig mestadeis hos handelshusea A. M. och J. H. i Skellefteå. Af dessa handelshus har det senare haft och har hela fjellmarkens beröm för att mer än andra hålla låvg kredit och vara skonsamt mot sina gäldenärer. Men den öfver hela riket gående penningbristen de sist förflutna åren har säkert låtit känna sig hos vilket mäktigt hus som helst och satt en gräns tör kredithandeln. Ty när endast ett par handelshus skola på kredit fylla de behof, som under flere missväxtår uppstå i en af öfver 20,000 invånare befolkad landsbygd, så måste vara en naturlig följd, att nödiga medel för en sådan terminlös kredithandel förr eller senare måste taga slut, om än millioner från början vore att tillgå. En sådan tidpunkt har ock nu visat sig vara. kommen, i thy att hopar af menniskor, 8om denna sommar rest till Skellefteå, för att, såsom förut vanligt varit, tinga sig erforderligt lifsuppehälie på kredit, hafva, oaktadt många bland dem lemnat sina familjer brödlösa, då de lemnade hemmet — måst återvända med tomraa säckar. Nöd och jemmerklagan kunde då icke uteblifva, när äfven de bästa och solidast ansedda bönder ej kunde betinga sig sitt fulla behof, och än mindre anskaffa något till hjelp åt le mindre bemedlade. Den iinbördes hjelpsamheten har måst uppbjuda all sin förmåga, hvarföre ock nöden blifvit så allmän, att den snart rädt ih på hvarje tröskel, så att det ordspråket saart kan i afseende på de hungrande menmiskornas vederqvickande med mat tillämpas; ingen är den andras broder i strömmen. Ty rättnu har ingen mera utväg att kunna framräcka en matbit åt sin hungrande nästa. Potatesåkrarne hafva redan, så obetydligt de varit vuxna, måst en par veckor bestå födan åt flera familjer.