Aftonbladet – 26 september 1867, sida 2

drig gifta sig, aldrig, aldrig. Icke en gång om han kom tillbaka och bad henne derom Reine hade en instinktlik känsla af att de ej var mycket värdt att hon litade på der mannen, på hvilken hon nu tänkte. Hor trodde väl att den som hon älskade ej kun de låta bli att älska henne; men hon va: också icke så litet stolt sjelf. Hon kände sitt eget värde, och en fattig målare, mec all sin bildning och talang, tycktes henne icke vara något lysande parti för en rik arfiagerska som hon, med DArgougerna: blod i sina ådror och med arrendegårdarne vid Tracy och Petitport, ostronparkerns vid Courseulles och husen i Bayeux, til hemgift. ?Kom, mina barn?, sade Reinc efter en stund, ladihop sin bönbok och tog barnen med sig tillbaka till gården, der Paris låg och solade sig, och der Reine trodde sig skola finna sin farfader sittande på bänken, der hen vanligtvis brukede röka sin eftermiddagspipa. Men der var blott Dominique, som låg på bänken och sof rätt godt. Reine tog honom i uxeln och skakade honom eftertryckligt. Dominique, skäms ni icke att ligga och sofva? Hvar är Petitpere? Dominique satte sig upp och gnuggade sig i ögonen. ?Han ligger och sofver i köket?, sade han, på vinst och förlust anförande detta faktum. Reine gick fram till fönstret och såg in i rummet. ?Nej?, sade hov, ?han är icke i köket. Ni vet lika väl som jag hvart han gått? Medan Dominique och barnen lekte på sården, som genljudade af Totos jublande kratt, gick Reine utföre bygatan, rak och tolt och med en mia som icke bådade godt.