Aftonbladet – 26 september 1867, sida 2

båda sina små, vackra händer vid denna fråga. Min vön, jag vill visst icke ansvara för hvad din mor kan behaga säga eller göra, skrattade hon. Men gamla grefvinnan de Tracy hade visst icke sagt något som ykunde illa upptagas, och hon var i allmänhet omtyckt af folket i trakten. De skrattade åt bennes ombytlighet och meddelsamhet, litade aldrig på hennes löften, men tycke om henne ändå. Reine var också bättre stämd mot henne än mot den öfriga familjen; allt ondt inom henne kom i jäsning så snart hon blef bragt i beröring med dessa menniskor, som stego ned från sin höjd för att vara framfusigt höfliga mot dem, som ej behöfde dem eller brydde sig om dem. Hvad menar han med sitt fröken Chretien? och sin artighet och sitt lorgnetterande?4 tänkte den dårakiiga flickan. Jag vet nog huru pass han aktar oss, och jag försöker också på mitt sätt att visa honom det.4 Reine var icke elak, men åsynen af eli denva grannlåt och belåtenhet gjorde henne missbelåten och ond. tHuru mår ni? Var rädd om ert hö — grefvinnan Jeans förargliga nickning, när hon trippar förbi i sin parisertoilett och fröken Marthes stora blå ögon — det retar mig, alltsammansX, sade Reine kort och godt. Det var till denna klass hennes moder hörde. Det var sådana män och qvinnor som förekjutit benne, aldrig förlåtit henne, helt och hållet glömt henne. Deesa män och qvinnor skulle i denna dag göra på samma sätt, skulle förakta och förolämpa Rein, så som le föraktat hennes mor, oaktadt hennes skönhet och goda härkomst och rikedom, om icke — — om icke hon höll fast vid let beslut hon fattat. Nej, hon skulle al