Aftonbladet – 25 september 1867, sida 2

len vid Eaton Square, som Dicks kabriolett stannade utanför porten, som mr Butler ännu studerade The Observer, Beamish och hans Catherine kommo från kyrkan och Catherine George stod eusam i skolrummet, omedvetet lindande rullgardinsnöret flera hvarf om sina egna fingrar, under det nom tänkte på framtiden, som förekom henne sä dyster — det var den sista dagen hon tilbragte i denna lilla Bastilj, och nu då hon skuile lemna den, blickade hon, med ett barns häftiga och ihärdiga saknad, tillbaka på de halmstrån och små trådar, hvarmed hon der fördrifvit tiden. Och medan detta hände i en liten vrå af verlden, stod Reine,, just i samma stund och lyfte Josette på: sina starka armar för att sätta henne upp: på åsnans rygg. Josettes moaer — en af bekymmer åldrad qvinna, i dåliga kläder — stod i solskenet med handen öfver ögonen — ljuset bländade den stackars madame Marteau. Hon tillbragte också sitt lif i ett slags ekyvming: hos sin ständigt sängliggande raan, hvars röst äfven nu hördes inifrån, ropsvde och avärjande. Den stackars qvinnan såg på Reine med en skymt af belätershet i sitt sorgsna ansigte, tacksam för det den lilla flickan skulle få tillbringa åtrainstone en dag i en gladare och helsomnare omgifaing, der det växte blommor, der det fanns små kycklingar att leka med och stundom också en liten gosse till leksamrat, der Jo. sette kunde i fullt mätt få njuta af aia barndomens fröjder, i stället för att i försid åldras vid fader Marteaws bannor och påminnelser. Nä, Josette, hvad säger man? sads: madame Marteau. Bo zour, marraine, läspade Joset!:e, såg ned och låtsade vara blyg. (Forts.)