Aftonbladet – 25 september 1867, sida 2

i glad och dock melankolisk musik, likt Mozarts, hvarom de alltid påminna mig; ibland skärpes de till de sträfvaste och iskallaste disharmoniska toner. Reine brukade ofta gå hem öfver slätten, sedan gudstjensten var slut. Hon varstark och van vid rörelse och den tre mil) långa vägen till Tracy, förbi ängar och ökerfält, tröttade henne alldeles icke, synnerligast sommartiden, då kornet vaggade sina guldvågor med de lysande korablommorna och den brännande vallmon deruti. Ibland brukade hon också rida hem på sin lilla mulåena. Denna stod då tåligt bunden vid ett lågt hus utanför staden, der dess herreskarinna lemnade henne, under sitt kyrkobesök. Innan Reine vid dessa tillfällen steg isadeln för att begitva sig hem, brukade hon gå fram till ett af fönstren i det låga huset och säga med sinallromildaste röst: Näväl, madame Marteau, för jag taga Josette med mig hem i dag och visa henne de nya kycklingarne?t Josette var Reines guddotter och hade blifvit döpt till Josephine Marie Reine des Cieux, efter sin marraineX, Det varen li ten späd flicka med stora, runda ögon, en liten, tätt åtsittande svart mössa, knuten under hakan och ett litet ylleförkläde, likaledes svart. Reine höll mycket af barnet och var förtjusande älskvärd mot den lilla. Hon var en af dem som likna englar då de beskydda och vårda andra, men som äro hårda, otacksamma, orättvisa, misstänksamma mot dem, till hvilka de nödgas se upp. Det var just en sådan söndagsmiddag gom den rykande frukosten inbars i matsai Pugralolkla mil