Aftonbladet – 25 september 1867, sida 2

dem annat än en själlös kropp, en förlamad varelse, magnetiserad af en starkare vilja. Hon var icke ödmjuk, lättböjd, tänkande intet argt. Djefvulen och hans enpglar hade sått tillräckligt med ogräs bland hvetet i heones hjertas goda jord; men det var dock god jerd der, och äfven senapskornet kunde der växa till, och med tiden blifva ett träd och dess grenar sträcka sig alit upp under himmelen, oaktadt ogräs och giftiga växter frodades vid dess fot. Reine, knäböjande under hvalfbägarne i domkyrkan i Bayeux, lyssnande till den jublande koralsången, skulle af mången hafva ansetts som en icke ovärdig typ för Bondflickan i Domremy i Lotringen. Sången klingar högre och gällare, orgelns brusande toner fylla hvalfven. Prester stå vid högaltaret, firande sina mysterier; rökelsen stiger i lätta moln från rökelsekaren; församlingens hufvuden böja sig djupare och djupare och Reine tycker sig se kyrkan uppfylld af Guds herrlighet, liksom Mosis Tabernakel fylldes af den rosenfärgade skyns herrlighet, och hon ser sitt hjertas himlar öppnade. Helgonen och himlasynerna som hon tror sig skönja, ålägga henne emellertid inga stora handlingar; de bjuda henne ej befria sitt land eller störta tyranner, men de sända henne tillbaka till de dagliga sysslorna, rörd, tankfull, med mildare glans i ögat och med den ljufva klangen i hennes röst förherrskande och mildrande dess sträfvare toner. Reines stämma var mycket ovanlig och hvar och en som första gången hörde den mäste biifva uppmärksam derpå. Den klingede så underligt, oförtänkt harmoniskt, med liksom en ljuf dallrande sträng deri. Sådana röster äro mäktiga af den underbaraste modulering. Stundom smälta de bort