Aftonbladet – 24 september 1867, sida 2

nningsgåfva, att då mästaren återsökte sin ngdom i tonerna, ett och annat af hvad an fann mäste stämplas med namnet remiiscens, att dissonansen någongång anlitats jr att föreställa originalitet, och att åtskilgt raskt tillika är obetydligt; likasom åtskilgt långsamt äfven långt, så gälla dessa nmärkningar emellertid endast detaljer, vilkas obehagliga intryck tyckes oss nästan. elt och hället utplånadt af det myckna vackra. ch förtjenstfulla, som operan tillika inneåller. I sina väsentliga företräden är Fra )iavolos, Kronjuvelernas och Svarta Domiong kompositör här ännu igenkännelig. Ians underbara förmåga att med nägra to-er fullkomligt ombyta musikens karakter: ch föra åhörerens inbillning med sig hvart an behagar, hans rikedom i färgblandninsen och klarhet i figurteckningen, friheten rån all slags sentimentalitet i hans allvar ikasom från all slags grofkornighet i hans kämt, allt detta återfivnes i Marco Spada, ch vi känna oss icke skyldiga att lemna 0 särskild granskning af detta partitur, medan vi med afseende på det vasentliga och karakteristiska deri tryggt kunna hänvisa till dess allbekanta föregångare. Liflivast påminner musiken om Kronjuvelernas, iock med den skilnad att det allvarliga. juantitativt är vida starkare representeradt Marco Spada, som äfven slutar med en lödescen, rik på högtialighet och en djupt oötisk stämning. Marco är nemligen en ädel röfvare? med långt större anspråk på notresse än de banditer, som Seribe gjort ill älsklingstyper på Opera Comique, genenligen kurna tillmäta sig; och i vissa scener tyckes den outtröttlige librettofabrisören till och med hafva anlagt på det hjertlitande. Texten, ehuru såsom intrigoch ffektstycke särdeles utmärkt, lider ofta af n sentimentalitet, hvarifrån det forårats Aubers förmåga för att befria operan, men vf sitt nit i detta afseende har maöstron ä in sida förmåtts att väl mycket negligera lessa momeanger af allvar, hvilka tyckas nafva varit honom svåra tålamodsprof, och någongång skulle vara det äfven för publisen, egde de icke i hr Willman en så utmärkt representant sig till stöd. Såsom glansnummer i operan och derjemte vetecknande för kompositörens maner må nämnas i första akten den förtrollande serenad, hvarmed älskaren, grefve Federici presenteras, och hvilken vi icke veta att Auber öfverträffet. Det är icke om en sjutioårings afkylda hjerta den erinrar, denna sång at den renaste och varmaste poesi! Ypperliga, särdeles om de jemföras, äro den illa täcka dansmelodi, hvari Angela på förhand fröjdar sig åt den utlofvade balen, som tiliförsäkrar henne lyckan att äterse Federici, och den kokette, utmanande och väckande söng, hvarmed markisinnan Bam -: vietri inleder andra akten. I den pikanta Pkärleksförklaringen på fyra språk? är den ryska sången melodiskt hänförande och alla synnerligen karakteristiska. Munkens koralwrtade kupletter samverka med scenens dramatiska betydelse till en ovanligt gripande stfekt, och ensemblerna, likasom den första xonvereationskören, äro genomkomponerade med stor talang. Tredje akten är emelierid operans förnämsta atdelning. I sin början srinrar den om ?Den Stumwmwa? såväl genom sören som Angelas djerfva, hurtiga kupleter, och snart kommer den sköna vigselcenen, som tyckes oss tullt jemngod med vad första axten af Kronjuvelerna innehålr af frisk naturpoesi. I Angelas aria röjer ig visserligen väl mycket af parisermusiens flärd och ytlighet, ehuru början är utnärkt vacker, men i siridsmälningen hafva vi äter den gamle Auber med sitt lekfulla yfverdäd, och strax derefter afslutas operan senom den förr nämnda scen, som innehåler Spadas dödskamp. Orkesterupprepninsen af körens ypperliga motiver är här synwerligen imponerande. Hr Willwan hari titelrollen ånyo utmärkt ig både såsom sängare och karaktersskådepelare. I första akten tyckes 0ss hans ållning nägot stereotyp; så mycket liflivare och kraftfullare är han under rollens ortsärtning, och åt den sista scenen törläar han ett gripande allvar, som, trots det ågot älventyrliga i innehållet — röfvarens smiekande af sin dotter — gifver den rikt ;tresse. Såsom alltid röjer han i sången äodad ieknik jemte klar uppfattning och itigt stadiw.?, och särskildt beundransvärd r den kolorat.w, hvarpå han här har tillillen att giva , vsande prof. Hr Willman ar också af åhöra. ne belönats med de lifgaste bevis på tillnedsställelse; men belagligtvis är han jeke 1 operans utförande nderstödd så väl, som ovnna och han förena. Vi undantaga fru Brandberg (marisinnan) och hr Arlberg (he tigen af Os0io), hvilka begge af sing partit. BÖTA hvad nan af rutinerade och nitiska ov tister har tt påräkna; äfvensom hr Lundbery. som ed verkligt mästerskap utför sin ex ektilla och musikaliskt rikhaltiga roll; men r Ohlsson har icke tillräckligt mognad tar ng för att kunna göra grefve Pepinelli, en harhjertade dragonkaptenen, roande, tan att tillika karrikera honom till öfverrift; och hr Torsslow (Federici) sjunger isserligen särdeles väl första aktens seread, som ypperligt lämpar sig för hans ämma, men också är denna vackra salongsjst snart sagdt jemnt slut med detta anrängande nummer. Att fröken Harling skulle kunna fullt tilledsställande lösa en sådan uppgift som ngelas parti, var icke att begära, ty rollen yrdrar ovilkorligen en primadonna i sin enre, en af dessa, som vår scen har baft, unde hafva, men icke har. Emellertid eränna vi gerna att fröken Harlings tolkning f rollen öfverallt vittnar om den bästa vilja, fvensom noggrannt studium och omisskäneliga framsteg såväl iintonationens renhet, vilken likväl ännu lemnar ett och annat tt önska, som äfven i de tekniska svårigeternas bekämpande samt uttryckets saning; men att partiet är henne för svårt är ka obestridligt som för en så nydanad 1ysk artist naturligt. Särskildt fordrar den å sin tid såsom konsertnummer mycket erömda Kärleksförklaringen? långt större rametisk liflighet, dä den nu ändiligen amställes på scenen, och i sista aktens ja torde koloraturutsmyckningen antingen öra uppbäras fullänvdadt väl eller allrahelst teslutas, om detta är möjligt för det mukaliska; ty det dramatiska intresset lider lott men deraf. Orkestern, som har en utsökt fin och tackim rol, utför den, under hr Södermans