Aftonbladet – 23 september 1867, sida 2

STOCEHOLM den 23 Sept. En af redaktionens sekreterare undertecknad artikel i franska tidningen Biecle, hvilken man betraktar såsom en af dessa officiösa förkännare, för hvilka regeringen gerna brukar begagna sig af till skenet oberoende organer, har väckt mycken uppmärksamhet. — Författaren beklagar till en början de under sistlidet års krig begångna felen, nemligen att Frankrike icke i rätt tid blandat sig i saken, värnat Elbehertigdömenas sjelfständighet samt såsom motvigt mot Preussens fästningar fordrat Rhenprovinsernas neutralisering. Dessa fel, fortsätter Sigcle, ha nu en gång skett. Men detta är icke något skäl att med likgiltighet åse den stora förändring, som försiggår på andra sidan om Rhen. Syd-Tysklands förening med det nordtyska förbundet skall bli Preussens nästa steg och ett nytt krig med Österrike om dess tyska provinser derefter nödvändigt det tredje steget. Att Österrike skulle kunna göra ett verksamt motstånd mot detta nya anfall af Preussen, anser Siecele osannolikt. Bladet ser således hela Tysklands förening genom Preussen redan fullbordad samt till och med Holland och Danmark hotade af Tyskland. Här vore således en afvaktande politik, en den uppmärksamma neutralitetens? politik icke längre möjlig för Frankrike. Men härtill komma ytterligare de i Orienten hotande farorna. Om Österrikes roll i Tyskland vore slutad, borde man så mycket som möjligt underlätta denna stats förvandling till en stor slavisk skyddsmakt. För detta ändamål skulle det ej göra tillfyllest att möjligen med Ungern förena Rumänien, Bosnien och några provinser af det turkiska riket; man måste ännu en gång toga ihop med den polska frågan. Polens äterupprättande vore då icke längre blott en sedlig handling, utan en politisk nödvändighet. Artikeln slutar sålunda: Vår pligt är det således att råda regeringen att hålla sig beredd på alla möjligheter och sätta Frankrike i stånd att göra sin ära och sitt inflytande gällande i Europas råd. Vi hota ingen; men vi ha rättighet att icke tåla, att en ständig fara för oss skulle organiseras. Under så allvarsamma förhållanden är det vidare vär pligt att med större eftertryck än förut fordra en mera vidsträckt delaktighet för nationen i hennes angelägenheters ledning. Den af regeringen sjelf erkända bristen på framgång i vär politik under de sista sex åren har gjort landet misstroget och bekymradt. Det skall föret då åter bli lugnadt, när den personliga politiken lemnar plats för den konstitutionella och folket: blir kalladt att sjelf rådpläga om sina dyrbaraste intressen.?