Aftonbladet – 20 september 1867, sida 2

— Ell förstenadt lik. I Bohus läns tidning krifves från Uddevalla: I tisdags eftermiddag, å dödgräfvaren å norra kyrkogärden härstädes ar sysselsatt att uppkasta en ny graf å den del kyrkogården, der koleralik. jordades år 1834, äfflade han en ännu ganska frisk kista, på wilken dock lockets bräder skridit isär, så att ord inkommit, Inuti kistan fann han, i stället ör de obetydliga qvarlemningarne af en till stoft tergången menniska, en stor sammanhängande tenklump, som gaf ljud mot spaden. Något sålant hade icke mött honom under hans långa jenstutöfning, hvarföre han sprang ner till stalen och berättade händelsen för några personer. Dessa medföljde till begrafningsplatsen, och efter itskilliga svårigheter lyckades man omsider tå ipp den ansenligt tunga massan på marken, Det visade sig dervid att densammas former troset återgålvo en menniska af qvinnokönet. Hufrudet var dock frånfallet och äterstöd deraf enlast benbyggnaden. Likaså saknades händer och ötter. Allt det öfriga var utmärkt väl bibehålet och sammanhängande samt så stenhårdt, att let gaf ljud vid knackningar derå samt icke det ingaste gaf efter, äfven om flera personer ställde sig på bålen. Dödgräfvaren ville först söka sönterslå menniskan och seden nedgräfva henne igen; men lyckligtvis funnos personer närvarande, hvilka för vetenskapen räddade det sällsynta fyndet. De föranstaltade om detsammas törflyttande ill stadens bårhus, der detsamma ännu befinner sig, under det man afvaktar skrifvelse från en vetenskapsman i Stockholm, till hvilken bref genast sändes om saken. Denna flyttning var emellertid förenad med stora svårigheter; ty kroppen var så tung, att sex man endast en ringa bit väg förmådde bära densamma, hvarföre man slutlisen måste begagna åkdon för transporten. Den allmänna nyfikenheten vände sig nu naurligtvis kring gissningar om hvem den döda i ifstiden hade varit. Till ledning för gissninsarne hade man några fakta, såsom att det var ett ibland de första koleralik, som der jordades, samt att fruntimret varit af ovanligt reslig och tyllig gestalt. Ehuru med tillhjelp af de gamles minnen, har man likväl ej kunnat komma till närmare visshet härom. Man har emellertid kommit så långt, att det nu blott gäller att afgöra mellan tre personer. Att inlåta sig i några funderingar öfver tillkomsten af denna märkliga företeelse, torde väl vara vågadt. Vetenskapsmän skola nog lösa den knuten. Dock anse vi oss oförhindrade att framställa vår åsigt. Ehuru stenvenus? ej ännu blifvit rengjord från omgifvande ler och jord, vill det dock synas, som den materia hon består utaf vore hvit och snarlikast gips eller krita. Då det är kändt att koleraliken kalkades samt att horra kyrkogårdens mark består af blöt lera, så vattenhaltig, att grafvarne ofta mer eller mindre fyllas af vatten, synes det ej otroligt att kalken, under inflytande häraf, bildat en skorpa kring kroppen af krita eller någon annan kalkförening, hvilken äfven genomträngt och förhårdnat det yttersta af kroppsytan. Att denna förstening icke sträckt