Aftonbladet – 20 september 1867, sida 2

aptit här vid Tracy. Jag boppas nistannar vär, nägon tid.? ter rodnade Catherine och såg först på in värd och sedan på bans mor. Jag rodde — jag hoppades —, stammade hon. ?Nu ba vi henze här, efbröt grefvinnan roligt och ekar stora skifvor a: en kall syckling; vi skola minsann ej släppa henne värifrån så snart? Stackars den gamle frun. Hennes mod vörjade svika. Hon tyckte ej om de blicar hvarmed grefvinnan Jean betraktade hennes skyddslivg. Hon skyndade sig att kicka Catherine upp till hecnes rum, så ört måltiden var slutad. Baptiste med ljus handen, och Barbe utan ljus, afsändes bäda vå för att följa miss George uppför de breda tentrapporna med underliga granna je:rnvalustrader, genom en stor korridor, mörk ch med fönster här och der ut till den nåvbelysta gården. Deres fotsteg genljödo vå stengolfvet och månskensskuggorna giedo ram jemte dem. Catherine såg ut genom tt af fönstren, just då en högväxt gestalt sick öfver gården. Hon igenkönde genast len långe, mörke herrn, som de kallat mr Fontaine. ?Jag trodde föret då jag kom in att han jar grefve de Tracy, tänkte Catberine. De oro båda mycket vänliga mot mig.? ?Hvad är det för ett aflagset buller jag vör?? frågade hon Barbe, som följde henne uppför flera trappor och genom flera korrilorer. Det är hafvet, fröken?, sade Barbe. Det höres så väl här, vär vinden blåser itåt.? Denna natt årömde Catherine om sin resa, m abbeen, om mr Fontaine, om Baamiceb, pelande sina sonater och ouvertyrer i Dicks telier. Hon drömde först att hon hörde