Aftonbladet – 20 september 1867, sida 2

hvem hvarje person kunde vara, samt närmade sig rodnande och med möda uppbär rande sina långa draperier. Hon såg upp på dem alla med detta uttryck af förtroende och tillit, som var henne eget. Grefvinnan Jean helsade henne med en lätt böjning på hufvudet; Jean gick fram och skakade band med henne — å VPAnglaise; mr Fontaine bugade sig djupt med psrasollen i handen. Trött som hon var, hungrig, upptagen af sin åte-komst hem, hade grefvinnan de Trecy lock tid att uppgöra en plan af den tanke, som likt en blixt genomfor hennes produktiva pjerna, en plan, som bon, tyvärr! olikt de festa af hennes andra planer, skulle blifva tillfälle att utföra. Herr Fontaine, vår förträfflige mär?, fortfor bon; mademoiselle de Coötlogon,! herr ebbe Verdier. Ernestine, vi skola ge miss George det gula rummet och litet qvällsvard. Mitt söta barn, jag dör af bunger. Jag her ingenting ätit på bela dagen, utom sögra små tärtor.? Catherine och hennes beskyddarinna epide i den stora matsalen — ett stort och gt rum, med en präktig plafond och många ga fönster, nu tillstängda med luckor och spjäljalusier. Lampan lyste bloit på bordet, jer man uppdukat kallt kött och gräddost, neloner och drufvor. Jean åtföljde dem ;ch äfvenså Eraoestine, som kastade en vacser hvit hufva öfver hjessan och satt och såg på huru åtminstone en af de pyss sne somna lät maten väl smaka sig. POch huru mår dia farmor ?? frågade grefvinnen sin son. Som vanligt?, svarade Jean; ?hen har hört att du är kommen och Baptists kom ives ned för att bära upp en liten aftonnåliid åt henne från bordet här. Miss G-orge, i äter ingenting. Ni mäste skaffa er god