Aftonbladet – 19 september 1867, sida 3

med den noggranna uppmärksanthet och det al var, som sakens vigt kräfver. Landskansliet i Umeå den 15 Aug. 1868. E. V. Almquist. C. J. Cygneus. Gabrielson var tillstädes personligen, lika så angifvaren skogsuppsyningsman Edholr samt t. f. åklagaren länsman Hallgren Domaren sporde den sistnämnde om han had sig bekant om någon åverkan blifvit begån gen med anledning af den omtalade uppma ningen, hvartill Hallgren genmälde, att ha ej hade sig sådant bekant, men att vittne: blifvit af angifvaren åberopade och nu vor tillstädes. Domaren anmärkte då, att det först som måste afgöras var om någon åverka! blifvit begången och sedan om den skett på grund af Gabrielsons uppmening. På frägt till Edbotm förklarade derefter äfven denn siz ej kunna säga om någon åverkan eg rum, Domaren hemställde under dessa omstän digheter om åklagaren begärde anstånd til nästa ordinarie ting, hvarpå hr Hallgrer svarade att ?den tiden behöfdes?. Fråga uppstod nu om hvad de tre tillstä deskomna vittnena skulle höras om, hvarvid Edholms förklarade, att han nu funne sig föranlåten angifva det ena af dem, vid namn Erik Ersson, att ha begått åverkan, med anledning bvaraf domaren erinrade, at stämning då borde uttagas till nästa ting. Vittnena framträdde härefter och yrkade ganska dryga ersättringar, likaså fjerdings. mannen för kallelser och Gabrielson för sin inställelse. På domarens fråga om Edbolm ville ikläda sig anvgifvare ansvar, svarade denne ett raskt och franktja, hvarefter par. terna fingo afträda medan rätten öfverlade till följande utslag: Enär det icke ens uppgifvits, hvilken åverkan, som inom detta tingslag skall hafva föröfvats på uppmaning af Jonas Gabrielson, anser urtima tingsrätten ej heller lämpligt, att för närvarande företaga den begärda ransakningen med Jonas Gabrielson, utan lemnas målet beroende till nästa i häradet infallande lagtima ting, då Jonas Gabrielson har att vid vite af 15 rår rmt sig infinna, samt åklagaren och angifvaren åligga skall, att angående verkligheten af sjelfva åverkansbrottet åstadkomma den bevisning de kunna; egande åklagaren och angifvaren för öfrigt att, för styrkande af angifvelsen mot Jonas Gabrielson, till berörde ting ånyo inkaHa-de vittnen de i sadant afseende vilja åberopa; skölande domstolen, vid sakens slutliga afgörande, angående de nu väckta ersättningsanspråken sig utläta. Och härmed var urtima tinget slut. Landshöfdingen och justitiekauslersombudet hade aflägsnat sig redanvid slutet af ransakningea med Ström. Hvad Jlandshöfdingen Deträffar, kunde man hå anledning beklaga detta, ty det hade måhända varit nyttigt, om han öfvervarit äfven det sista målet, för ätt iakttaga i hvad mån ?den noggranna uppmärksamhet? och det ?allvar?, som han anbefallt länsmen Hallgren att iakttaga vid dess utförande, verkligen blifvit utvecklade. Vid tinget förspordes deraf icke något spår, och det förmäldes icke heller att den långa mellantid, som förflutit sedan angifvelsen skedde, blifvit begagnad för att bringa något Jjus och reda i saken, hvilken verkligen, på sätt landshöfdingeembetets skrifvelse antyder, tyckes vara af vigt och ha förtjenat att icke lemnas ett siranda på formella hinder.