skönt, liksom midt i snön den evigt grönskande furskakogen. Det är ett faktum, som ingen tid kan rubba, att Upsala studenter en gång vågade i verldsstaden täfla om sångens pris, — och de vunno det. Vi förstå icke mäta värdet af täflingens pris, men det förstå vi, att Frankrikes barn med hänförelse llyssnat till edra friska röster, att de belönat eder I sång med stormar af bifall och regn af blommor. ) Det är sannt, att sådant hände icke nu för för-Ista gången; det var icke nu för första gången, som den svenska sången eröfrade hjertan i främmande land; ty de nordiska näktergalarne flyga ju verlden kring, tjusande allt med sin sång. j Men eder sångartriumf har en långt djupare beri tydelse. Det var här icke fräga om en enstaka konstens utkorade, som gjort sången till sitt life uppgift; det var en hel skara af vårt lands unga I söner, hvilkas egentliga sträfvan består i sökan; det efter ljusets och bildningens skatter, hvilkas egentliga mål är att rusta sig, för att i sinom tid I fylla en plats i deras led, som strida för fosterlandets framtid. Med ett ord, den ungdom, som Fsjöng — det var vårt lands framtidshopp, det var I nationens ädlaste kött och blod, det var en bit af det svenska folkets hjerta. Den svenska sången kunde icke få någon värdigare tolk än denna ädla och fria ungdom, som värmt sig och vuxit här vid den svenska bildningens urgamla härd. Ingen förstår att så som I, Upsala studenter! anslå nordmannaharpans ljudande firängar. Det ligger en hemlig tjusningskraft i eder sång. Och den hemligheten består deruti, att I så väl förstån att låta edert hjertas ; hå vann och eder själs adel afspegla sig itonernas vågor. I kära sängare! Med uppmärksamt öga hafva vi följt eder färd, den ligger klar och genomskinlig för våra blickar. I sjöngen aldrig för eder egen ära, I sjöngen för edert fosterland. Hör oss Svea? ljöd det ofta från edra läppar, ljöd det än oftare i edert hjerta. Aldrig ett ögonblick Å hafven I glömt det kära landet i norden. Högt Thafven I burit det fosterländska sköldemärket; I hafven bevarat det rent, — det finnes ingen fläck derpå. ?Hör oss Svea!? med den sången hafven I vunnit segren. Vi tro de:för, att när söderns barn hänfördes af eder sång, så förnummo de ej blott de rena tonerna, den egendomliga kompositionen, det mästerliga utförandet, de erforo någonting mer, — de sågo och kände Sverges unga söner. Det var icke blott den svenska sången, det var det sjungande Sverge, som hänförde dem. Man kan med sanning säga att de hörde en ton ur det svenska folkets bröst — det var bruset af de vågor, som röra sig på djupet af vår nations hjerta. Så vilja vi fatta betydelsen af eder sångarfärd. Så har Sverge genom eder firat en triumf, så hafven I förvärfvat rykte och ära åt hela den skandinaviska norden. En sådan triumf fyller med rätta vårt lilla land med jubel, vårt folk med stolthet. Aldrig har heller en evensk ungdom blifvit firad I sitt eget land så, som 1. Hvarhelst edert tåg gått fram, hafva män och qvinnor stått vid vägen för att betyga eder sin aktning. Så bugar sig vassen vid stranden, när det frustande drakskeppet stolt simmar fram på sin spegelblanka bana. Från den låga hyddan till kungens tron, öfverallt hafva varma bjertan mött eder. Skulle då icke vi, medlemmar af detta. sambälle, deltaga i den allmänna glädjen? Jo visserligen! Vi lofvade eder vid afresan, att vi skulle mottaga eder med öppna armar. Här stå vi nu ej blott med öppna armar, utan älven med öppna ögon. Vi se klart, hvilken rikedom vi ega i eder. Vi skatta det landet lyckligt, som eger en sådan ungdom, vi skatta lyckligt det folk, som förstår att värdera den, och lyckligast det samhälle, der I utgören lifvet och värmen, ej blott i festliga stunder, utan alla dagar. När vi derför deltaga i den allmänna hyllning, som hela värt folk bringar eder, så hafva vi ätven för oss en egärskild anledning dertill. Den ära I skördat ekall dock noga räknadt sprida sina klaraste strålar öfver dessa kära ställen. som utgjorde utgångspunkten och slutet för eder sångarfärd. Det var dock här, eom sången föddes frisk och skär ur ynglingabarm, här som den föret pröfvade sina vingar tills de växte ut och buru honom kring verlden. I hafven lagt en evigt grönskande lager till de många, som Upsala Studenter skördat. Eder sångarfärd skall med fetstil skrifvas i studentkårens historia. I hafven vändt vårt folks kärlek till detta den svenska bildningen; gamla hem, som i sekler varit en plantskola för nationens växande framtidshopp och från hvilket kulturens säde år efter år med dessa unga ljusets apostlar gått ut ber landet bör att bära skördar för kommande tider. : För detta och mycket mer ville vi till eder frambära ett uttryck af vår djupa högaktning, af vårt hjertas varmaste tillgifvenhet. Sådan var meningen med vår enkla fest. Men ännu ett ord, Edert värf är nu slotadt, I ären återkomna till utgångspunkten för eder minnesvärda färd. Hemmet omsluter eder åter med bulda armar, kamraters anleten le emot eder, deras händer trycka åter edra händer. Men dermed är också ett slut på de många festerna. Hvardagslifvet med sina bestyr, pligterna med sin tyngd och sitt allvar skola med morgondagens sol åter uppvakta eder. I skolen måhända finna det tomt efter de festliga dagarne; men jag vet, att I derför icke skolen lägga eder till hvila på edra färska lagrar. I hafven erfarit den upplyftande känslan, atti främmande land få kämpa för fosterlandets ära. Hur stor och varm växer icke då fosterlandskärleken. Gömmen den erfarenheten, gömmen den värmen och gören den fruktbärande i lifvet. I hafven erfarit makten af den svenska sången. Vården den sången och gifven den i arf åt kommande generationer. Lären edra efterkommande att sjunga så, som I sjungit; men framför allt lären dem, att bära sångens runa högt och på ett underlag af själens odling och hjertate värme. Då skola Upsala studenter ännu en gång väga täfla om sångens pris, vore det ock med större krafter än Belgiens barn?. I ären nu vana vid beröm, men I skolen äfven inart vänja eder att umbära det. Den som eger och som känner sitt eget värde, behöfver icke ära det af andra. I blifven hvarken bättre eller ämre deraf. Minnet af eder pariserfärd skall sfverlefva eder; men snart nog skola måhända namnen på de enskilda deltagarne glömmas bort. hafven dock skattat till fosterlandets ära — aren nöjde dermed. Varen nöjde med minnet f de dagar I upplefvat. De blommor, som man trött på eder väg, skola snart vissna, men minet —det lefver. Något yttre utmärkelsetecken vehöfven 1 icke, ty det hänger redan en hedersegion icke utanpå men inuti bröstet hos enhvar f våra studenter. Bevaren det hederstecknet och aren nöjde dermed. På det tecknet vilje vi helst änna igen eder, när I sepridt eder i samhället, å dess höjder eller i dess dalar. Men när i gransken minnena från denna glada id, så tänken äfven med vänligt hjerta på denna år enkla fest. Minnens denna herrliga, stilla väll, på hvilken detta samhälles alla medemmar, män och qvinnor samlats för att bringa der sin hyllning. Vi skola icke glömma den. Ich så vill jag. sluta med att i hela detta samäl!es,. i studenternas, i universitetets, i allas amn höja för eder ett ur hjertats djup gående five. Lefve våra kära sångare! Till festens förherrligande bidrog i hög rad det briljanta fyrverkeri, som efter kl. 0 afbrändes, det rikhaltigaste och granna(e man kunde erinra sig härstädes hafva sit. Från kemiska byggnadens torn lyste 1. 229—10 eit kemiskt ljus af bländände ffekt, hvilken dock i anseende till de skymende trädmassorna mindre kom deltagarne festen tillgodo, än de folkmassor sora från lottsvallen åskådade herrligheten. Den storartade festen, som länge här skell fva i kärt minne sIlntada färat aftam mid