förvåning, och som icke skyr att framhålla or sakerna till det nuvarande eländet, hyser der lifligaste öfvertygelse om en stor framtid för det samma. Det närvarande onda är en sjukdom. visserligen icke obotlig, men dock krätvande de krastigaste, både moraliska och materiella bote medel. Åsen ke Sängarfesten i Upsala. Härom skrifver Upsala-Posten: Den fest, hvarmed härvarande samhälle förliden tisdag på aftonen i Botaniska trädgården firade våra segerkrönte Parisersångares återkomst till Upsala, var en den vackraste, på samma gång en den högtioligaste och gladaste fest som här någonsin firats. Den bar alltigenom prägeln af en sällspord helgjutenhet, på ingen enda punkt fattades något, allt var såsom man bäst ville och högst önskade det. Tillfredsställelsen med festen gaf sig ock vid densamma alltrmänt tillkänna, likasom den under de påföljande dagarne öfverallt uttalats. Men så var också lokalen den i alla afseenden yppersta man för en sådan fest kunde välja. I den stora orangerisalen, der 500 personer, utaa ett behöfva trängas, beqvämt kunna göra sig en välsmaklig anrättning tillgodo, var sexan serverad å en mängd genom salens längd löpande bord, öfver hvilka lummiga träd höjde sina gröna kronor. Till denna sal gjorde man sitt inträde genom des vackra Linneiska föreläsningsaler, der blomsterkonungens bild från en i llund af sällsynta träd mötte den inträdan-) des tjusta blick. Den ?Thunbergska salen?, I fill höger om den sistpämnda, var festligt larrangarad till ett societetsrum, med en I fonddekoration af fanor och grönskende -l växter, beqväma soffor samt i midten ett bord med: förfriskningar, hufvudsakligen be I raknadt för de i festen deltagande damerna, för den händelse ogynneamt, väder skulle hindrat vistelsen i det fria. Å den breda trappuppgången till byggnaden meilan de två mellersta pelarne i den herrliga prostilen bade talarestolen, omgifven af grönskande växter och eklärering, fått en väl vald plate. IDen herrliga trädgården med sina allter och I grupper af stätliga träd, sina öppna planer och elingrande gängar tog sig förtjusande ut i den vackra ekläreringen sf kulörta lyk tor, lampor och Drummondska kalkijus. Å den stora fria plenes framför oravgeribyggnaden på båda sidor löpte rader af bord, der artige värdar u: dfägnade med drufvans lifvande safter. Klockan 6—7 strömmade skaror af damer och herrar till festen, i hvilken deltogo, en:igt antalet uttegna biljetter, 745 damer och 831 herrar eller tillsammans 1576 personer. Det föreföll dock som om samlingen skulle hafva varit vida större. I sexan deltogo 443 personer. Klockan 7 anlände de inbjudna såvgarne i slutna leder, raskt framtågande under afsjungandet af Sjung om studentens lyckliga dag?. En af festkomitns ledamöter, docenten Engstravd, helsade dem välkomna och inbjöd dem till den väntande sexan. Sedan denna i allo förträffliga anrättning blifvit intsgen började genast serien af tel, hvilka med förtjusning mottogos, hvarom åhöraraes flitiga bravorop vittnade, samt af hurra, sång och musik beledsagades. Bland de mänga talen vid denna iest både på vers och prosa meddela vi prof. Hölmgrens, för gästerna, Talet lyder sålunda: Svenske män och qvinnor! Vi befinna oss här på ett heligt rum — minnena från fordom van-! dra i skymningen under dessa lummiga träd och hviska om flydda dagar och flydda fröjder. Här andas rundtomkring oss minnet af honom, om hvilken Göran Wahlenberg säger, att af allt svenskt är Linnås namn det sista som öfvergifver vandraren till verldens aflägsnaste trakter?.Hvarföre hafva vi då tagit oss för att i dag. störa, qvällens frid i Linnås tysta salar ?... Hvad ! vilja dessa böljande skaror, dessa strålande ljus här i blommornas fredliga hem? Vi fira en fosterländsk högtid; en sällsam fest , har församlat oss hit. Vårt gamla land har höjt ; sig en eller annan tum ur glömskans stilla haf., ! OR ob osm Re wkHRCK I Det svenska namnet gör i dessa dagar ännu en gång sin rund kring verlden. Det har fått sig en liten plojs på det flygande ryktets breda vingar. Och det var äfven denna gången icke genom krigets blodiga bragder; det är genom en ; af den menskliga kulturens mildaste makter, som q Sverge gjort sig påmint och äradt bland folken. 1 Och när vi fråga oss, hvem vi ha att tacka , derför, så stär svaret här lifslefvande framför oss. t Det är ingen annan än denna lilla trupp af un-, ge män, det är dessa våra egna studenter, som vi känna så väl, denna eviga ungdom, som vil, sett ibland oss år ut och år in alla dagar. Man säger att ingen är profet i sitt eget fädernesland; men vi vilja för i dag uppbäfva den regein —l, vi vilja bära dessa studenter på våra händer, vi t vilja såsom svenske män sluta dem till vårt var1 ma, vårt tacksamma fosterländska hjerta. a . I sångare af Upsala studentkår! — och näry jag säger så, så menar jag äfven eder, som elI Jest icke tillhören denna kår, men som under FE den nu slutsde sångarfärden velat vara, och af själ och hjerta varit Upsalastudenter — sångare, 1 studenter! I ären medelpunkten för denna våry, glada fest. I detta samhälles namn helsar jag q eder välkomna åter. 1 För icke längesedan voro vi samlade att säga le eder farväl. Det var ett högtidligt ögonblick, I ( som ingen brädt lärer glömma. Vi visste vällh då, att vi skickade ut i verlden det bästa vi eg-In de, — och det var ej underligt, om vi väntade le mycket af eder färd, vi som sett eder och pröfvat eder i åratal. Vi visste att vi kunde lita på eder och vi skildes derför ifrån eder med förtröstan. Rikare lastad med välsignelser, med var1 ma hjertans välönskningar, med svällande för-s hoppningar har ingen son lemnat sitt fäderne8 hem för att gå ut till strid och till seger. k Vi lofvade då att våra tankar skulle följa eder på vägen och jag vill nu förtälja eder att vi håle it det löftet. Sällan har allas tanke med sådan ba bppmärksamhet varit riktad åt ett enda håll, li som under denna tid. Det blef så tomt och sål8 lyst efrer eder. Man hurvgrade och törstade efter underrättelser om eder färd, och när ryktet kom och talte högt om edra framgångar, då logo de trumpna anletena, då strålade allt af fröjd. p Edert tåg genom Sverge var ett verkligt triamftåg. Man slets om att föra eder hvar till sin stad på sidorna om den raka vägen; men blef eder väg derigenom slingrande och lång, så var den också strödd med blommor. Vi fröjdade oss åtT) len hyllning, som hela landet syntes vilia egna våra kära studenter. Men när I lemnat Sverges jord, då blef det en !! ucka i underrättelserna. Vi gingo här i spänd St räntan och med oss hela landet. Svea lyssnade te ned återhållen andedrägt för att uppfånga ett ej jud af sina bortgångna söner. Och så kom der ti tt bud — det var ett segerbud. — Då gick en h uck af lättnad ur Sveäs bröst. Det var en vällig suck — den bröt som ett stormande, enstämbi niot inhel fram Kfror hela ve land Unn 2 2.4 I de