jän under nästlidne vinter. Till beredande a lindring i en nöd, som tordrar ögonblicklig hjelp, har man derför varit nödsakad hänvisa folket till surrogater för bröd, och senast har telegrafkommissarien Ringius i Pite af hushållningssällskapets förvaltningsutskott erhållit uppdrag att i vissa, mer hårdt hemsökta byar meddela undervisning om ätliga svampar, hvilka som bekant utgöra ett af de förnämsta näringsämnen, men mot hvilkas anlitande fördom varit rådande, synnerligast derför att de ätas af djur och ryssar. Det beklagliga trångmål, hvaruti allmogen genom hopade menliga orsaker blifvit försatt, återverkar naturligtvis äfven på städernas näringsidkare, och litet hvar motser framtiden med bekymmer. Mången intages af förtviflan och menar att det vore lika godt att flytta från detta hundland samt låta ryssen ta det?. Någon enda. som förstår uppskatta Norrbottens utomordentliga naturtillgångar, hvilka uppfylla hvarje såkkunnig främling (senast professor Arrhenius) med förvåning, och som icke skyr att framhålla orsakerna till det nuvarande eländet, hyser den lifligaste öfvertygelse om en stor framtid för detsamma. Det närvarande onda är en sjukdom, visserligen icke obotlig, men dock kräfvande de krastigaste, både moraliska och materiella botemedel. a ot Real vinge koner Be