nom ett underverk, sades det, och Marthe växte upp, stark och frisk, men blef aldrig. lik andra flickor. Från sin tidigaste barndom hade hon en ?vocation?, kände gig kallad och dragen till helighet och till klosterlifvet, utan att för ett enda ögonblick tveka eiler ändra tanke. Hon var nu tjugufyra år. Om ett år skulle hon, enligt fransk lag, vara myndig, ega rätt att sjelf afgöra sitt öde. Ingen kunde öfvertala henne att förändra sitt beslut; icke hennes svåger Jean, som var så missnöjd dermed att han knappt tålde höra talas derom; ej heller hennes mor, en enka, som halft ond, halft rädd, bad, bönföll, bannade och förbjöd — allt förgäfves. Ernestine, hennes syster, var den enda af hela familjen, som i sjelfva verket icke satte sig emot hennes önskningar; tvärtom, Marthes fromma kallelse tycktes henne kasta en viss glans öfver den öfriga familjen. Men emellertid försökte den unga grefvinnan, enligt sin mors önskan alla medel för att förmå Marthe att afstå från sitt besluts utförande, genom att under ett helt år taga systern med sig i stora verlden, der hon också åtföljdes af modren. Stackars Marihe uthärdade tålmodigt sällskaper, musik, toiletter, nöjen af alla slag; men dessa välmenta försök att förströ henne, hade en alldeles motsatt verkan mot hvad den stackars modren hoppades och önskade. Det synes underligt för oss, hvardagliga, nusförnuftiga protestanter, för oss, som lefva dessa hvardagliga och snusförnuftiga tiler, som lefva i den hårda, tunga verllen af framåtskridande, af jern och ånga, ff praktisk duglighet, det synes underjet för jen a a flag om romantik och om kär till klosterlifvets ttiga