på slätterna och lyssnade till rösterna, som vid jernvägestationerna vexlade några ord och som ljödo oväntadt och med en sorgsen klang, såsom alla röster Jjuda i mörkret. Hennes beskyddarinna sof sött under de långa timmar då Catherine vakade och tänkte. Huru skulle den se ut, den nya dag, som ännu ej randats, den nya verid, som väntade henne? Hon trodde nästan att solen aldrig skulle gå upp, att landet alltid skulle blifva mörkt, öde och främmande för henne; att hon skulle finna sig alldeles ensam och vandra hit och dit i mörkret... Hon glömde i huru hög grad framtiden består af det förflutna — huru vi se och förstå så mycket endast genom hvad som gått förut — huru det är gårdagen som skapar morgondagen. Framtiden är oss aldrig så främmande som vi föreställa oss den. Hundrade gyllene trådar binda oss redan dervid. Det är vårt förflutna lif som kräfver framtiden och drager den upp i sig. Den lärdom, som för länge, längesedan gafs af den slltförutseende kärleken, fattas först i sednare år af lärjungen. Det ena minnet återkallar det andra, liksom en sak förebådar en annan och stundom blifver af båda en fulltonig sång om lycka, eller kanske om smärta, men en smärta så stilla, så tacksam, att den nästan liknar lyckan. I alla fall fann Catherine, då morgonen grydde, att framtiden, i stället för att komma smygande grå och svart och mörk och föriärlig, hade kommit glad och ljas, med rullande vagnoshjul, smällande piskor, smattrande posthorn, vänliga ansigten, ett artigt erbjudande af hjelp att stiga upp i vagnen, då de resande under muntert larm och skrål skulle begifva sig genom de ljusa a, ut öfver Normandlets frukt