tittade fram ur de mörka vrårna. Lampan gnisslade och svängde i sina kedjor, skeppet skakade och knarrade och Catherine tyckte sig vara, hvad hon också verkligen var, en spån uppå hafvet, kastad hit och dit af pyckfulla vindar. De bilder hon tyckte sig se, de röster hon tyckte sig höra, voro alla så förunderligt tydliga, hon tyckte sig genom vågornas sorl höra siaa små systrar ropa Kitty, Cathy, och alla de namn de roade sig att gifva benne; och en annan stämma Jjöd också i det dåraktiga barnets öra, och de rullande böljorna tycktes upprepa de sista få ord hon utbytte med Dick. Hon hade blott sett honom en gång sedan besöket på Lambswold. Hon trodde att det ver n got grymt öde som hindrade dem att mötas. en det är troligare att det var några välbetänkta försigtighetsmått som utgjorde hindret. Dörrar, trappor, plägseder och bruk, hade i en stor hög blifvit uppstaplade emellan dem, och det finnes ingenting så svårt att öfverkomma som dessa obetydliga hinder. Trapporna äro mattbelegda och lätta att gå uppföre, dörrarne stå olästa och med vackra porslinshandtag för att öppna dem med, ingenting synes stå i vägen, och dock hafva fängelsegaller brutits, brännande öknar genomvandrats, branta klippor öfverstigits, vida lättare än dessa dörrar öppnats, dessa trappor passerats. Då men steg i land i Calais, fick grefvinnan höra att ett bantåg skulle gå till Paris, och hon beslöt att resa genast. Det var Catherine alldeles likgiltigt. Denna nattliga resa föreföll henne som ett afslutande af den lilla räkning hon hade att uppgöra med lifvet. Hon sof icke; hon satt tyst och såg huru träden, likt mörka spöken, Och murarne och värdshusen vid RR jen förbi fölistren, såg på de enktäka hj och dör