och Madelaine. Hon satt der, omgifven af sina hattaskar och nattsäckar, hvilkas innehåll tycktes liksom genom trolleri förflytta sig ur den ena i den andra. Grefvinnan och Barbe, hennes vid lidande vana keammarjungfru, förföljde ur den ena asken i den andra, en bok, en dukatrulle, ett bref, som kommit samma morgon, en pappersknif, hvilka alla effekter slutligen fängades och inlades på sina olika ställen, endast för att ånyo förströs och uppjagas. Barbe, jag glömde min parasoll i hyrvagnen — och min börs! Vi måste telegrafera. Jag minnes precist att jag lade den på bordet i väntningssalen. Ack! hvilken olyck...? Madame, den ligger i ert knä?, sade Barbe mycket lugn, ?och parasollen är bakom er.? Ah! hvilken lycka !? suckade grefvinnan, Våra biljetter och öfver trettio pund i guld, ligga i denna börs, och jag hade visst icke räd att förlora den; jag är alldeles ruinered, jag har köptså mycket iLondon. Miss George, jag ser att er bok behöfver skäras upp; gif den åt mig, jag är alldeles förtjust i att skära upp böcker. Jag riktigt afundas er, ni ser så lugn ut, ni har ej dessa oroande småsaker att tänka på — men någon måste ju göra det också. Barbe, hvar är pappers knifven ?7 De hade rest på eftermiddagen och skulle ligga öfver vatten i Calais. De foro öiver kanalen en Jugn afton med blekt månsken. Många, många sorgsna, stridiga, plågsam. ma tankar, måste väl denna afton kommit henne i sinnet, den lilla flickan som satt dernere i salongen, vid nattlampans sken. Ansigten, taflor, allt som tilldragit sig under de sista ve dansade omkring i skymningen, NE Perngns kufvuden ,