hon hittat det. På fredagsmorgonen hade Friberg hemtat silfverpjeserna hos Weahlbergs och sedan gräft ned dem på en plats vid landtbruksarademiens experimentalfält. Dit begaf sig härefter kl. 3 på natten poliskommissarien Cederborg, åtföljd af Friberg, som nödgades anvisa stället. Man gräfde, och silfret påträffades ganske riktigt. Det oaktadt nekade Friberg att ha någon kännedom om det begångna mordet, oaktadt det anträffade silfret genast igenkändes hafva tillhört den mördade. Margareta Larsson, som såg den ena upptäckten följa på den andra med en otrolig snabbhet, och nu fann sig till alla delar öfverbevisad, måste för en stund afföras till cellen, der hon neddignade af trötthet och samvetsqval. Hon lemnades för en stund åt sig sjelf. . Då polismästaren åter inträdde i cellen, mötte hon honom med framsträckta händer i en djupt uppskakad sinnesförfattning och förklarade, att hon ville erkänna sitt gräsliga brott. Hon infördes i polismästarens enskilda rum, der ingen mer än protokollsföraren till en början befann sig, och här bekände hon under djup rörelse det brott, hvars upprörande detaljer vi nedanför afslöja. on uppgaf att mordet blifvit begånget efter samråd med Friberg, som styrkt henne härtill, i den förmodan att Laurell vore rik och att de genom mordet skulle kunna sätta sig i besittning af penningar. Till mordvapen hade Friberg lemnat henne en afbruten, omkring 3 tum lång, trekantig fil, hvarå han slipat en skarp spets, så att mordvapnet liknade en kort dolk med en träknapp till handtag. På onsdagen hade Margreta Larsson gått till huset, der Laurell bodde, försedd med detta mordvapen, men hållits tillbaka af samvetsoro, så att hon ej kunnat förmå sig att söka Laurell, för att fullborda dådet, Friberg hade på onsdagsmorgonen gått till Drottningholm och vistate der hela dagen, för att afleda all misstanke från sig. Styrkt i sina mörka förehafvanden af Friberg hade Margareta Larsson påföljande Lorsdags morgon straxt efter kl. 8 begifvit sig till Laurells bostad och ringt på. Fröken Laurell hade öppnat, och hon och Larsson hade derefter passerat genom rummen, dervid Leurell vänligt samtalat med Larsson samt visat henne sitt linneskåp och silfver. Larsson hade föregifvit, att hon kom för att af Laurell mottaga gamla kläder till försäljning. Utkomna i köket gick Laurell in i den dervarånde skrubben, och detta ögonblick begagnade mörderskan för att gifva henne första hugget. Framtegande get dolda mordvapnet, högg hon till Laurell. Enligt den instruktion, Larsson påstod sig på förhand erhållit af Friberg, skulle hon måtta hugget åt tinningen, mellan pannbenet och örat. Hugget förfelades emellertid och träffade i stället kindknotan. ?Kors i Jesu namn! Hvad gör du, qvinna!? hade fröken Laurell dervid utropat, och nu hade Larsson med den tillspetsade, trekantiga filen, under ett anfall af tigerlik erymhet gifvit henne hugg på hugg i ansigtet. Den olyckliga angripna sökte värja sig. Larsson hade tappat mordvapnet på golfvet, och derpå tillgripit den knif, som blifvit anträffad i Laurells kläder vid obiuktionen. Den olyckliga angripna hade lock så mycken styrka, att hon slet knifven ur mörderskans hand. Detta syntes också på likets sargade händer. För att nindra Laurell att skrika hade furien kört in hand i hennes mun och slitit lös tunsan från roten. Under brottningen och den örtviflade strid, som egde rum i den trånga krubben, hade mörderskan med tummen vilare uttryckt ena ögat på den olyckliga, hvilen slutligen neddignade på golfvet. Mörderkan tillgrep nu de i kniflådan liggande afflarne, som ytterligare användes säsom nordvapen, och då hennes med dödsqvalen ämpande offer derunder sparkade till henne, ade Larsson uppdragit kläderna och tillogat Laurell åtskilliga hugg i magen. Jet mörka dådet fullbordades sintligen geiom användande af eldgaffeln, och då det rma så illa marterade offret ej vidare viade något tecken till lif, stängde mörderkan dörren till skrubben och gick ut i köet, der hon tvättade sina bloddränkta häner i dervarande vattenledning och torkade em på den handduk, hvilken vid mordets pptäckande anträffades hängande öfver en tolskarm. Sedan mörderskan derefter tillgripit åtkilliga klädespersedlar, den förenämnda jolen m. m., silfret, ett mindre guldur, et i hennes byrålåda anträffade brödet, set och den butelj, innehållande saft, hvarred hon, såsom i föregående referater blifvit mnämdt, trakterat den följeslagare som hon ade med sig på torsdagsaftonen till Laduårdslandets kolerakyrkogård, aflägsnade hon g från den hemska skådeplatsen för sin erning. Vid hemkomsten hade hon, då on och Friberg blifvit ensamma, berättat It för honom, som visat sig belåten och yset henne, under förklaring att de skulle sa till Amerika, så snart de hunnit realiTa det stulna. Mörderskan hade uppehål18 omkring en halftimma i Laurelis boad. Det enda, som under Margareta Larssons pgelsetid, gjort något intryck på henne, ar varit talet om hennes barn. och hon sade, efter det bekännelsen blifvit affver, mycken tillfredsställelse, då hon er1 det löfte, att dessa i dag skulle få beka henne i fängelset. Sedan Friberg, som rtfarande nekat till all delaktighet i mort, äfven blifvit häktad, komma barnen gemm polismästarens föranstaltande att tagas: n händer af fattigvården. Tillsvidare är rjdt för att de ej lida någon nöd. Ransakningen afslutades kl. 12 4 i ng , morgonen.