Aftonbladet – 17 september 1867, sida 2

a SEP 7 ande trontalet, som endast utsör ett afärsprogrem, har gifvit anledning till klaner i flera preussiska tidningar, hvilka skulle ja Önskat ett mera accentueradt språk till var på å ena sidan mötet i Salzburg samt . den andra storhertigens af Baden unitaiska tal. Det har icke varit någon brist å utläggningar för att förklara trontalets väntade förbehållsamhet. Förhållandet är, tt grefve Bismarck anser det nordtyska örbundet så tillräckligt stadgadt, att intet ättfärdigande eller hotande språk är af nölen. Det bevisar sin tillvaro och sin lifsraft genom att fullgöra sitt värf och skrida ill sina göromål med ett lugn, som opåkallade demonstrationer icke längre kunna öra. För öfrigt vill Preussen tydligen undvika lt hvad som skulle kunna gifva dess fi;nder anledning att beskylla det för ett utnanande uppförande och öfvermod. Man var skäl att antaga, att grefve Bismarck varit belåten med det för Preussens planer och den tyska enheten gynnsamma initiativ, som storhertigen af Baden modigt tagit för några dagar sedan. Det berättas, att då en tysk diplomat för grefve Bismarck utryckt sin förvåning öfver det preussiska rontalets tystnad rörande det badiska talet, nade den preussiska konseljpresidenten svarat, att den tid var förbi, då Preussen ernöll afslag af de tyska staterna, när det sjorde några anbud. Det är lätt att förstå, att grefve Bismarck syftade på den lierala ministere, hvars program om moraiska eröfringar medförde problematiska resultat. Preussens nuvarande politix har skänkt det större framgångar. Men dess premierminister är alitför klarsynt för att slömma, att hvad svärdet eröfrat kan endast genom friheten definitivt befästas. De lagförslag, som trontalet utlofvat, bevisa för öfrigt, ätt regeringen ämnar hålla förbundsförfattningens löften och införa frisinnade lagar såsom t. ex. rättigheten att fritt välja bostad i alla förbundets länder. Vi skola återfinna dem, då diskussionen börjar. Riksdagen, som konstituerade sig den 10 dencves under sin ålderspresident, har under veckan endast sysselsatt sig med granskning af fullmakterna. Ett stort antal representanter har ännu icke anländt till Berlin, och sessionen kommer icke att egentligen begynna förr än om 8 dagar. Underhandlingarne om Nordsiesvig tyckas skola begynna på allvar. Det är på tiden, och man kan icke annat än önska, att de snart måtte leda till e:t godt slut. Danska regeringens svar på den sista preussiska depeschen af den 23 Aug. bör ha anländt till Berlin och är troligen nu framlemnad till vederbörande. Danmark förklarar sig deflnitivt beredt att underhandla om NordSlesvigs återafträdande. Det danska sände. budet i Berlin, hr Quaade, har fått i uppdrag att inleda underhandlingarne. Längre fram skall Danmarks utse särskilda personer för att diskutera de juridiska och konstitutionelia frågor, som kunna uppstå. Onda tungor i Paris ha i dessa dagar pästått, att grefve Bismarck icke vill återlemna något ät Danmark, samt att om han, då freden i Prag afslöts, hade känt Preussens styrka och vetat, att tillräckliga förberedelser icke blifvit gjorda af Frankrike, skulle han icke ha gått ip på nämnde makts bemedling och de följder den medförde. De inledda underhandlingarne om Nordslesvigs återlemnande äro egnade att ådagalägga, att detta antagande är oriktigt. Må vi hoppas, att man å ömse sidor skall visa tillräckliga prof på måtta och klokhet, för att underlätta den kinkiga frågans lösning. Frankrike skall naturligtvis hålla sig på afstånd. Det har icke glömt, hvilken uppståndelse dess diplomatiska inblandning för någon tid sedan väckte i hela Tyskland. Man har sedermera erfarit, att hvad som mest förtörnade den preussiska regeringen var, att den depesch, som Frankrikes chargå daffaires hr Lefebvre de Behaine till en del uppläste för den preussiske understatssekreteraren von Thiele, händelsevis kom samtidigt med Danmarks första svar på de framställningar Preussen hade låtit göra i Kjöbenhavn i sistl. Juni rörande denna fräga. Man trodde här på en träffad öfverenskommelse, ett slags diplomatisk sammansvärjning, så mycket mer som vid samma tid en foglig och försigtig depesch från Ryssland hade uppmanat Preussen att afklokhet göra slut på en fråga, som förr eller senare kunde sätta Europas fred på spel. Men den samtidighet, jag här omnämner, var endast ett slumpens verk. Det lycka: des den engelska regeringen att bevisa detta genom de upplysningar hon förskaffade sig i detta afseende. Preussen sjelf har också elutligen blifvit öfvertygadt, att det hade orätt i att misstänka den danska regeringens uppförande. Inom de diplomatiska kretsarne har man under någon tid sysselsatt sig med en plan, enligt hvilken Als och Dybböl skulle neutraliseras. Det är en fransk id, men den har föga utsigt att bli antagen i Berlin. Ett rykte vill veta, att grefve Bismarck önskar nedlägga utrikesportföljen. Han skulle då qvarstå såsom förbundskansler. Vårt sändebud i Wien, hr von Werther, skulle efterträda honom såsom mivister. Denne åtnjuter föröfrigt stort förtroende af grefve Bismarck. Han skulle också i sjelfva verket icke bli annat än en understatssekreterare. Men detta rykte tarfvar högligen bekräftelse. Det kan möjligen ha sitt upphof i en viss depesch från hr Werther, hvars offentliggörande i de franska tidningarne gjort så mycket buller af sig och gjort hans ställniog i Wien svår. Emellertid bar den ifrågavarande depeschen af preus siska regeringen förklarats understucken. Man måste säledes med ster varsamhet mottega det omnämnda ryktet, — Skarpskyttebefälhafvare. K. M:t har, den 3 dennes, förordnat fanjunkaren vid Uplands regemente J. Juhlin att tillsvidare vara öfverbefälhafvare för Fasterna sockens nybildade frivilliga skarpskytteförening i Stockholms län.