Aftonbladet – 13 september 1867, sida 3

1t allena i stora vida verlden, hon kunde let ej; det var för hårdt, för hårdt. Hvad skulle hon göra? Och hvem skulle säga nenne hvad hon borde göra? En gång kom let henne i sinnet en vild id — den att råga Dick om råd, han var god och vänig, han skulle ej låta dem skicka henne ort. Hvarföre blef hon drifven ur deras nus? Hvad hade hon brutit — hvad, hvad? ön blixtlik tanke sköt igenom de andra orgliga föreställningarne, hvilka utan ording jagade hvarandra i hennes hufvud. Sunde de ana — kunde de ett ögonblick 0 — att —? De bleka kinderna började rinna, ögonen blixtrade och bänderna tyckes blifva kalla af förskräckelse vid tanken vä att någon hade lästi hennes hjerta ; men nej, nej, det var omöjligt. Och om också ögon hade blickat deria, hvad var det väl ör dem att se? De voro verldsmenniskor, nårdhjertade menniskor, de visste icke hvad vänskap ville söga, huru trogen den kunde vara, huru litet den fordrade, huru mycket len ville gifva. Och sedan, efter en stund, ipphörde spänningen i sianet, och hon tyckte ut bon blott ville bort, bort, ville gömma sitt hufvud, så att ingen af dem alla kunde se henne. Hade det ej varit för Rosys och Pottys skull, så hade hon ej frågat efter var hon tagit vägen. Då qvälten kom, gick bon till sängs med ungt hjerta och drömde sorgliga drömmar illa morgonen inbröt, och då tänkte hon, fter mrs Butlers råd, på att rådfråga sins vänner. Hon gick ned till Kensiogton, til! ars Martingales skola, der hennes båda förvämsta rådgifvare funnos, och hon skref två ref, som hon under vägen lade i en posts åda — det ena till lady Farebrothes i Tuuridge Wells som tillhörde en dissenterörsamliog derstädes, det andra till mrs Bur