Aftonbladet – 13 september 1867, sida 3

de öfverenskommit att begifva sig till en lendtgård i Surrey, der de varit en gång förut. tKommer du ihåg den lilla skogen, der vi en gång åto middag?4 sade Rosy. Och arrendatorns stora hövagn?X ropade Totty nu fullkomligt glad och lycklig igen: Catherine hade alla ungdomens sorger att ära på sina stackars axlar, men hon hade också ungdomens bästa tröst och glädje. lär satt hon nu, med de andra barnen, nätan lycklig cch nöjd, vid tanken på en hövagn och en bondgård och någ:a lefvande ekeaker att roa sig med i mark och skog. Då hon gick, hade bennes kinder återfätt in friska färg. -Rosy och Totty stodo luade mot den gammalmodiga balkongens palustrad och vinkade och kastade kyssar ill henne. Mången gång sedan tyckte hon ig se dew så, och hon förde med sig längt, långt bort, minnet deraf — det gamla torset med sin gröna trädgård, sina gammallags fönster och portgångar, de små älskale, älskade ansigtena, leende genom tårar och vinkande sitt farväl. Hon kände sig ej ega mod att ytterligare aga afsked af dem, och då grefvinnan de Tracy en morgon åkte ned till jernvägsstaionea med sin kammarjungfru och sina stora nössaskar, försvann också lilla Catherine ur in vanliga vrå i skolrummet och fröken Strumpf herrskade i hennes ställe. Morgorens post hade till Catherine medfört två oref, som hon läste ijernbanskupen, på väsen till Dover. Det ena var från mrs Bucsington och lydde sålunda: Muttons Mansion, Oriental Place, Brighon. Min kära lilla Catherine, ditt bref blef mig tillsändt från Park Crescent, som jag redan i tisdags lemnade. Under de tre