Aftonbladet – 13 september 1867, sida 2

Icke var det förödmjukande att vara guvernant och förtjena sitt bröd; men att hafva glömt sin plats och att blifva flyttad längre ned, som mannen i liknelsen — ah! det var hårdt. Catherine gick framåt, utan att veta hvart, tills hon slutligen stannade i en solig vrå af en gammal trädgård, der alla slags gammalmodiga blommor växte — damspelsliljor, hvita liljor, balsaminer, röda nejlikor — ett brokigt vildsnår af blommor invid den mossbeväxta muren. Det var så tyst och Jljuft härinne, färgerna så praktfulla, doften så stark, att Catherine glömde sina sorgsna tankar och dröjde qvar, hon visste ej huru länge. I fordna dagar hade miss Paventry här anlagt en liten blomsterträdgård och man hade sedan bibehållit den oförändrad. Gammaldags och ovanligt som det var här, tjusades Catherine deraf, så att hon ej kunde slita sig från denna blomsterbädd. Hon stod just lutad öfver en hög hvit lilja och andades in den ljutva, döfvande doften, då bon hörde steg på sandgången och fick se en röd rökmössa och en gestalt som närmade sig med den egendomliga, vårdslösa, vaggande gång, som hon så väl kände. I många år framkallade alltid liljornas doft denna stund för hennes själ. Dick också tänkte många gånger sedan på den hvitklädda flickan, som hastigt vände sig om och såg upp, med en min så förskräckt, som om det varit ett brott att lukta på en lilja. Holland tänkte att hon kunde passat till modell för en italiensk madonna, omgifven af blommor, som hon var, såsom de gamla målarne älskade att framställa den heliga Jungfrun. Har ni gömt er här hela eftermiddagen? sade Dick. Är det inte en förtjusande li. ten vrå??