Aftonbladet – 13 september 1867, sida 2

gar, Catherine vände sig bort; hon ville ej se detta; det kom henne att känna sig allena och öfvergifven, att stå der för sig sjelf och se på alla dessa som sutto tillsammans. Catherine var också rädd att någon skulle komma dit och se huru hon med ögonen fulla af tårar betraktade de rullande bollarne och lyssnade till bollträens slag. Solskenet, blommorna, den ljufva sommardagen gjorde menniskornas ovänlighet ändå mer sårande, tyekte hon. Denna dagens nöje var lik en falsk vän med leende anlete, lik den vackra rosen med en skarp tagg under kronan, som hon nyss brutit. Hvad hade hon gjort? Hvarför skulle mrs Butler se så kall och missnöjd ut när hon talade vid henne? Ack! alltid när hon var som lyckligast skulle någoi inträffa för att påminna henne att hon ej hade rättighet att vara lycklig. Catherine längtade att få vara ensam, men det var långt lidet på aftonen innan how kunde draga sie undan. Georgina ropade in barnen i salongen och då skyndade deras guvernant bort i parken, utför allen, der ännu bladen lågo qvar af de rosor, som Beamish och hans fästmö plockat. Catherine var så nedslagen och sjuk i hjertat. Det var något mer än blott sårad fäfänga, som smärtade henne, då hon måste finna sig öfvertygad, att af något obegripligt skäl, det är Försynens bud att menniskorna ej få vara lika, att några skola vara allena och andra i sällskap, några skola vara sorgsna och andra glada, några blott känna lifvets goda, andra blott det onda. Hon fick ej hoppas på sådana rosor som dem Catherine:Butler. lockat. Hon fick ej heller vara som eorgina, säga sin egen tanke, vinna sina egna vänner, vara sitt eget jag. Det var t att så blifva förödwjukad inför Dick.